Jaktträning för dig som aldrig tänker jaga

Text: Ewa Jonsson kennel Drögstas, bearbetad av Sverker Haraldsson
Delar publicerat i Tollaren nr 2 1999

Du tänker kanske precis som jag gjorde första gången, som jag hörde ordet jaktträning. Det behöver inte vår tollare, för jag tänker ju aldrig jaga med honom. Men, så småningom fattade jag vad det egentligen handlade om. Man kan jaktträna med sin hund utan att ha en tanke på att någonsin börja jaga.

Tollaren är en jakthund. Den är byggd för att vara med vid jakt. Den är byggd för att tolla, hämta, söka, bära, simma, arbeta …

Din tollare har massor av värdefulla egenskaper och kunskaper, och den mår bra av att använda dem. Och dessutom är det bra för alla tollare i framtiden, om du och alla andra tränar våra hundar, så att alla de här talangerna lever kvar.

Den här artikeln bygger på Ewa Jonssons bidrag till tidningen Tollaren 1990 och 1991. Ewa var en av de första tollarfantasterna i vårt land. Hon var tidigt ute med tollarträningen och delade gärna med sig av sina erfarenheter. I februari 1996 gick Ewa bort, men hennes tankar och träningsråd lever kvar hos många av oss i Tollarklubben.

Vad gör en tollare?

Titta på namnet – Nova Scotia Duck Tolling Retriever. Tollaren är en retriever. Den ska hämta in ett fällt byte. För att klara detta måste tollaren ha en rad viktiga jakthundsegenskaper –

  • den ska observera bytet;
  • den ska komma ihåg var bytet landade eller föll omkull;
  • den ska springa ut och leta upp bytet med hjälp av ögon, minne och framförallt näsan;
  • den ska ta sig igenom snår och ris, buskar, ris, vass och sump;
  • den ska självklart kunna simma ut efter bytet om det landat i vattnet;
  • den ska ta bytet i munnen oavsett om det har päls, fjädrar, är smutsigt eller t.o.m. fortfarande splattrar;
  • den ska simma med/bära in bytet till jägaren, utan att tugga på det eller bita så hårt att det går sönder (samtidigt som den inte tappar bytet);
  • den ska hålla kvar bytet i munnen tills jägaren kan ta hand om det.

Den ska dessutom kunna göra om bedriften med flera byten i rad – flyger t.ex. en flock änder upp ska jägaren kunna skjuta två eller tre eller fler fåglar, medan hunden sitter kvar, och sedan skicka ut tollaren efter varje fågel.

Apportering ger jakthundar

Här hittar du förklaringen till varför apporteringen är så viktig, om vi ska behålla tollare som jakthundar. I apporteringen finns nästan alla momenten som behövs när hunden är med i en jakt. Apportera med din tollare och den använder hjärnan precis som i en riktig jakt. Din hund mår bättre och den får jobba med saker som den är duktig på. I stället för nyskjutna änder och blodiga harar kan du använda en dummy, en tjock kort pinne, en boll, eller vad som helst så länge det inte är en tuggleksak.

Grunden för all träning

Själva grunden till all dressyr och träning är två kommando: ”Sitt” och ”Hit” eller ”Kom”! Den som kan sätta sin hund i alla situationer har också full kontroll på den i alla lägen. Och den som kan få sin hund att komma, oavsett läget och omständigheterna, vågar lita på sin hund. Självklart måste en hund som ska kunna fungera i jaktsituationer sitta kvar hos jägaren till dess det är dags att börja jobba. Och den måste komma tillbaka till jägaren, oavsett vad som händer runt omkring.

Vi börjar med valpträningen från första början. Denna övning börjar man med så fort som man får hem valpen från uppfödaren. Det får aldrig bli en fråga om regelrätt dressyr vid den här åldern – utan snarare ett ständigt upprepande, som så småningom gör det till en vana för valpen att sätta sig i vissa situationer. Allt måste ske med mycket beröm och en viss bestämdhet. Bestraffningar får absolut inte förekomma!

En bra vana är att låta valpen sitta en liten stund, som man sedan successivt förlänger, framför matskålen. Börja med att säga ”Sitt” när du håller matskålen en bit ovanför nosen på valpen. Den börjar med att hoppa, men efter en stund sätter den sig, och då sätter du snabbt ner skålen som belöning. Detta utvecklar du tills valpen sitter i lugn och ro väntar på ditt kommando (”Varsågod” eller vilket ord som du valt).

Ett annat välvalt tillfälle är när ni ska gå ut. Lär valpen att sitta lugnt, även när dörren öppnas och först på kommando komma efter. Ett tredje tillfälle, som man har nytta av, är att lära hunden sitta kvar när man öppnar bildörren och inte hoppa ut förrän du gett den lov. Alla dessa tillfällen talar om för valpen att det är du som bestämmer när den får resa sig från ”Sitt”-kommandot.

Var noga med i början hålla i valpen med en hand, t.ex. framför bringan, och säga ”Sitt” vänligt, men bestämt. Släpp aldrig valpen förrän kommandot är givet. Skulle du släppa valpen samtidigt, så blir det fel verkan. Valpen kan tro att det är bara när du har handen på bringan, som den behöver sitta.

Det gäller alltid att vara konsekvent och beredd. Låt inte en enda gång valpen få gå iväg när du sagt ”Sitt”. Händer det t.ex. när valpen ska sitta vid matskålen, ta upp skålen och upprepa hela proceduren. Men, låt inte hunden sitta för länge och beröm den mycket när det sen blir rätt.

Du måste vara uppmärksam på att valpen inte får sitta så länge att tålamodet brister och den går upp av den anledningen. Då har du drivit det för långt! Vid den här åldern begär du inget, utan utnyttjar bara olika situationer olika länge.

När du ser att valpen sitter lugnt när du kommer med matskålen, kan du förlänga ”Sitt”-kommandot. Och när valpen verkligen förstått ordet ”Sitt” kan du hålla kvar handen och prata med valpen om något helt annat. Den ska lära sig att du kan säga något annat än det förlösande kommandot. Valpen har i detta läge mycket lätt för att uppfatta allt du säger som ”Varsågod”, ”Spring” eller vilket kommando du valt. Du måste vara tydlig i kommandona – om det inte fungerar, så är det ditt fel, inte valpens. Analysera varje fel som uppstår och försök att sätta dig in i situationen. Valpen har kanske inte uppfattat kommandot på samma sätt som du menade – den tror kanske att det betyder någonting helt annat.

Det är mycket viktigt att du inte tröttar ut din valp. Använd inte ”Sitt”-kommandot i tid och otid, utan bara vid de här tre tillfällena. Men då ska du vara mycket noga med att det blir rätt.

Försök hela tiden att uppfatta och sätta dig in i hur hunden tänker när du gör något med den. Då har du stor chans att vara lite före och kunna rätta till misstagen innan de händer. Har du t.ex. sagt ”Sitt” till din unghund och den reser på sig måste du korrigera det omedelbart även om mjölken kokar över eller telefonen ringer.

Apportering

När du är säker på att din valp sätter sig på kommando och kommer på inkallning i alla lägen är det dags att så smått börja träna apportering.

Det finns två metoder att träna in apportering. Den ena är tvångsmetoden. Enligt denna delar man upp apporteringsmomentet i flera delar under inlärningen. Man lär först hunden att fatta apportföremålet ifrån handen, på kommando, sedan från marken, därefter en bit framför hunden och så vidare. Detta sker under stark påverkan av dressören och tvingar hunden mer eller mindre att apportera under tvång.

Den andra metoden, den mjuka metoden, bygger på hundens lust att apportera. Har man en retriever som är född spontanapportör får man en lika säker apportör med denna metoden. Ofta är en retriever så mjuk och samarbetsvillig att den tar illa vid sig av tvångsmetoden och vägrar att apportera med den inlärningen. Ändå har jag fått använda just den metoden med tollare, som inte har apporteringslusten för fågel. Då har jag tvångsapporterat med fågel och mjukapporterat med dummies, och sedan satt ihop allt för hunden. Men balansen är svår och det är lätt att få en hund, som inte vill apportera om man gör fel.

Slutresultatet med bägge metoderna är detsamma, en hund som glatt och villigt apporterar vad du ber om. Min träning går alltid ut på att använda den mjuka metoden och det är det vi ska gå igenom.

Bollar, strumpor och skor

De flesta valpar bär ofta på saker. När din valp har t.ex. en strumpa eller sko i munnen, så ska du locka på den och försiktigt lossa den ur mun under mycket beröm. Fya aldrig din valp när den har tagit något, låt det inte bli dragkamp om föremålet och jaga den aldrig! Bästa sättet att undvika konflikter av det här slaget är att plocka undan saker som valpen vill lägga beslag på och som den inte får ha!

En labrador eller golden blir lätt pinn- och bolltokig, om man kastar pinnar åt den. Detta är däremot en bra övning för just tollare, så länge det inte urartar till en hetsande lek helt utan disciplin. Kasta gärna en boll, men fodra att hunden inte hämtar den förrän du gett den lov och kasta inte igen förrän hunden har kommit in ordentligt med bollen. Just detta att apportera en boll eller pinne gång på gång är det vi använder oss av när vi tollar med våra tollare.

Du kan testa valpens apporteringslust på ett tidigt stadium genom att hålla den försiktigt och kasta iväg t.ex. en boll eller ihopknuten näsduk några meter framför den. De flesta valpar rusar iväg och tar upp föremålet, och då lockar du på den. Lirka ut föremålet och ge den beröm. Detta kan du göra då och då på köksgolvet eller på gräsmattan, men bara som en test och ingen träning, medan du lär valpen inkallning och ”Sitt”-kommandot. Det är ingen idé att börja träna någon apportering, förrän hunden kan komma på inkallning.

När träningen börjar är det viktigt att ha ett föremål, som valpen förknippar med apporteringen. Du kan skaffa en dummy. Det är en tygklädd ”påse”, som är tillverkad för ändamålet och kan därför också flyta på vatten. De annonseras ut i tidningar och är rätt dyra, men varar oftast mycket länge. Man kan även hitta dem i hundaffärer.

Börja träna med dummyn

Låt valpen först bekanta sig med dummyn, medan du håller den i handen. När den visar intresse för dummyn, kasta iväg den en bit, väl synlig för valpen, samtidigt som du håller i valpen, så den inte rusar direkt. Ge kommandot ”Apport” och släpp valpen. Om du valt rätt tid och plats, så valpen inte är störd av något annat, så kommer den rusa iväg och ta dummyn. När den har den i mun lockar du och försöker få hunden fram till dig, så att du kan berömma den. Kasta omedelbart iväg dummyn igen, så att valpen inte tror att det roliga tog slut, bara för att den kom fram till dig med dummyn. Upprepa några gånger och när det går som bäst slutar du och klappar om hunden. Dummyn får du bara använda vid träning, det är alltså ingen leksak för hunden.

Skulle din valp inte ta dummyn brukar det hjälpa om man med glada tillrop eggar valpen att ta den och kallar in den. Eftersom dummyn är rolig vill valpen oftast inte skilja sig ifrån den, utan tar den med sig när du kallar. Gå inte emot hunden, utan gå baklänges när du lockar, då är det lättare att få hunden ända fram med dummyn. Skulle valpen springa helt åt ett annat håll med dummyn när du kallar på den, då har du tränat inkallning för dåligt och får bakläxa på den biten. Lägg på dummyn ett tag och träna inkallning.

När valpen lärt sig att springa ut, hämta och komma tillbaka, kan man öka svårigheten genom att kasta längre och längre, eller ha någon annan som kastar, medan du håller hunden på plats. Man kan också kasta i olika sorters terräng, låta hunden vänta länge innan du skickar den o.s.v. Här finns plats för fantasi.

Svårare och svårare = roligare och roligare

Då hunden hämtar en dummy i alla lägen och situationer är det dags att kasta två. Kasta dem brett isär, en åt vart håll. Låt valpen hämta en, vänd er i riktning mot den andra, och skicka calpen igen. Var beredd på att den kanske vill plocka bägge på en gång, kalla därför in valpen så fort han tagit en i munnen, så lär han sig att plocka en i taget.

När det går bra med två, utöka till tre, o.s.v. All dressyr ska sakta men säkert leda framåt mot nya kunskaper hos hunden. Meningslös upprepning av redan inlärda beteenden tar udden av den spontanitet, som man till varje pris skall försöka bevara hos sin hund.

Några viktiga saker att komma ihåg. Skulle valpen inte ta dummyn, så är det inte någon katastrof. Lägg undan den ett tag och prova sedan på nytt. Tvinga aldrig hunden att ta upp den. Är valpen svårtänd, hetsa den lite och kasta iväg och låt hunden springa efter direkt i kast, då brukar det gå bra.

Fritt sök

Det fria söket, att gå ut och leta efter flera dummies som hunden inte sett falla, är en utveckling av ovanstående övning. Då går du ut och kastar upp till 7-8 dummies, medan hunden sitter och tittar på. I föregående övning använde du kommandot ”Apport” och det använder man ofta vid just markeringsövningar. Nu säger du istället ”Sök” och skickar hunden.

När den lärt sig att ”Sök” betyder att springa ut gång på gång och leta upp dummies, då provar du att kasta ut dem utan att hunden sett kasten. Var gärna på det stället, som du tränat på förut. Då vet hunden att det låg dummies här förra gången. Då är chansen stor att den går ut och letar, fast den inte sett något falla. Viktigt är att sluta i tid. Ju färre dummies som är kvar, desto svårare får hunden att hitta något och då är risken stor att den tröttnar. Plocka därför upp de sista själv.

Ovanstående övningar görs med fördel även på vatten. Kom bara ihåg att sluta i tid. Det är bra även under markeringsövningar att ibland gå ut och plocka upp dummyn själv, så att hunden lär sig att den ska sitta kvar och inte alltid får hämta.