Avelspolicy

Tollarklubbens allmänna avelspolicy

 Reviderad den 28 oktober 2017

Uppfödare som är medlem i Svenska Tollarklubben ska sträva efter att:

  • alltid utgå från grundregeln att inte avla så att man riskerar lidande för hund och hundägare.
  • arbeta för förbättrade retrieveranlag och viltintresse i rasen.
  • ge akt på stresskänslighet, ljudkänslighet och pipighet.
  • vid genetisk belastning överväga vad den specifika hunden tillför rasen.
  • i värderingen av en enskild hunds avelsvärde väga in föräldrars och syskons status vad gäller arbete, hälsa och mentalitet.
  • avelsdjur har känd DNA-status för prcd-PRA.
  • avelsdjur har känd mental status.
  • funktionsbeskriva avkommorna.

Uppfödare har följande skyldigheter, att såväl tik som hane:

  • ska vara minst 24 månader gamla vid parningstillfället.
  • Hundar med höftledsstatus A, B eller C får användas i avel, med rekommendationen att föräldradjurens genomsnittliga HD-index vid parningstillfället ska vara större än 100, dvs (index far + index mor) / 2 > 100. Denna rekommendation innebär att avkommorna förväntas få ett index för HD som är bättre än genomsnittet i rasen (referenspopulationen).
    Utländska avelshundar som saknar eget HD-index i SKKs Avelsdata ska ha HD-status A eller B i enlighet med tidigare regler.
    Ett preliminärt index över 100 är en rekommendation från SKK och medför inte några påföljder avseende registrering av avkommorna. I avelsarbetet är det många egenskaper rörande hälsa, mentalitet osv som ska vägas in i avelsbeslutet. Av den anledningen kan uppfödare i vissa fall bedöma att det är motiverat att göra en parning som har ett något lägre HD-index än det rekommenderade med anledning av föräldradjuren anses ha andra förtjänster som motiverar parningen.
  • Tollarklubben rekommenderar att alla föräldradjur, blivande och nuvarande bör DNA-testas avseende DE.Tollarklubben rekommenderar att anlagsbärare av DE endast paras med en testad clear/fri partner samt att hundar som har testats som sjuka inte skall användas i avel.
  • ska vara ögonlysta inom 12 månader före parningstillfället och ska inte ha visat tecken på PRA eller annan ärftlig ögonsjukdom eller allvarlig defekt.
  • bör vara armbågsröntgade och ska då vara ua.
  • Hund som har eller har haft gravt navelbråck ska inte användas i avel och avelsdjur bör väljas från så fria kullar som möjligt.
  • Hund som själv diagnosticerats med Lymfödem ska inte användas i avel.
  • Hund som själv diagnosticerats med autoimmun sjukdom som t ex Tollarsjuka, Artrit, Meningit, SLE, Addison, Hypothyreos ska inte användas i avel.
  • Hund som har minst två avkommor som är diagnosticerade med sjukdom som ovan ska inte användas i avel.
  • Hund som har en avkomma som är diagnosticerad med sjukdom som ovan ska inte användas i avel i kombination med hund som har förälder, avkomma eller helsyskon som är diagnosticerad med sjukdom som ovan.
  • Hund som har syskon som är diagnosticerad med sjukdom som ovan ska inte användas i kombination med hund som har förälder, avkomma eller helsyskon som är diagnosticerad med sjukdom som ovan.
  • Hund som diagnosticerats med PNP ska inte användas i avel. Föräldradjur och kullsyskon till den drabbade hunden ska inte användas i avel.

Ovan beskrivna policy, som självklart gäller såväl tikar som hanar, ska även tillämpas på andra sjukdomar med bevisad eller misstänkt ärftlig bakgrund vilka har diagnosticerats av veterinär.


 

Citat P-E Sundgren:
”Den nu gällande köplagen ställer stränga krav på säljarens informations- skyldighet om dolda fel. Det finns redan rättspraxis som visar att uppfödare som underlåter att tala om för sina valpköpare att man genomfört en parning trots kända risker hamnar i skadeståndsskyldighet till valpköparen. Om man trots allt genomför riskabla parningar är det enligt lagen ett minimikrav att man på köpehandlingarna anger att den försålda valpen är fallen efter föräldradjur som medför betydande risk för att valpen skall drabbas av ärftliga skador. Det är bara om det finns inskrivet i köpehandlingarna som säljaren går fri från vidare ansvar. Och ställda inför det alternativet avstår nog flertalet uppfödare hellre att genomföra en riskabel parning än att i handlingar öppet redovisa vilka risker man tar med hundarnas hälsa i sitt avelsarbete.”

Läs mer i ett PM från P-E Sundgren.