Artikel

NOVA SCOTIA DUCK TOLLING RETRIEVER

Artikel från Rasspecial i Hundsport 1997, författare: Åsa Lindholm ©

 

När tollaren, vår minsta retriever, i mitten av 80-talet för första gången satte tassarna på svensk mark anade få vilket resultatet skulle bli. Som ett rävrött jehu for tollaren in i våra hjärtan och utvecklingen blev explosionsartad. Denna egensinniga, envisa men pigga, alerta och lättlärda hund från Kanada tog alla med storm – från noll till ett par tusen individer i vårt land har gått på rekordtid.

Kanske fanns det ett hålrum i den svenska hundfaunan som bara väntade på att fyllas. En brist, som visserligen ingen direkt diagnosticerat, men som ändå måste ha varit påtaglig. Hur ska man annars kunna förklara den lavinskredsartade populäritet som drabbade Nova Scotia Duck Tolling Retriever när den introducerades i vårt land? Så sent som 1984 importerades de första hundarna, uppfödningen påbörjades året efter. En sammanräkning 1993 visade att ca 1700 individer totalt registrerats i Svenska Kennelklubben, d v s på åtta år!

När tollar-haussen var som värst kunde väntetiden för en valp vara mellan två och tre år. Det fanns avsättning för allt, oavsett föräldradjurens kvalité. Idag har den värsta yran lagt sig. Registreringssiffran som visar antalet nyfödda valpar, håller sig de flesta år runt 250 st, men variationerna uppåt kan fortfarande vara påtagliga. Lite större urskillning än tidigare förmärks också i valpköparledet – det kan vara mödan värt att meritera sin tollartik om man tänker sig att ta en kull efter henne. Även om det hör till undantagsfallen har det hänt att också tollaruppfödare fått känna på marknadens tröghet och blivit sittande kvar med valpar några månader.

Kontentan av svenskarnas förtjusning över Kanadas egen röda lilla fågelhund är att den numera huserar här i större antal än på något annat håll i världen. Inte ens hemlandet har lika många tollare som vi! Följaktligen är den blågula rasklubben störst i sitt slag. Trots sin endast drygt tioåriga existens har den över 1000 medlemmar.

 

RETRIEVERRASERNAS ÅRTIONDE
Låt oss spekulera en smula i orsakerna till tollarnas succé. Det är ingen överdrift att påstå att 80-talet var retrieverrasernas årtionde i svensk hundhistoria. Labrador, golden och flat coated retriever segertågade genom det svenska folkhemmet. Gamla säkra favoriter som dvärgpudel, tax och colie fick se sig förbipasserade med sjumilakliv.

För en del av de människor vars håg stod till retriever upplevdes dock storleken som ett hinder. Tollaren kom som svar på en bön: En liten retriever med ett gulligt och glatt utseende, med alert och vänlig mentalitet.

Så långt var allt väl. Vad man ibland glömde bort var att tollaren är så mycket mer.

 

INGEN HUND FÖR SOFFLOCKET
Nova Scotia Duck Tolling Retriever är en aktiv hundras som till varje pris fordrar psykisk stimulans – i klartext betyder det att den måste få meningsfull syssel- sättning varje dag. Den nöjer sig inte med ett liv i hemmets lugna vrå, en klapp på huvudet och en promenad runt kvarteret. Som så många andra raser med ett förflutet som utpräglad arbetshund är den full av energi, nyfikenhet och aptit på nya händelser. Det är inte att undra över att en uttråkad tollare blir rastlös och påträngande, snudd på odräglig. De flesta är också kreativa och självständiga nog att hitta på egna nöjen om inget annat bjuds.

Köper man en tollare ska man vara införstådd med att den fordrar ett medvetet hundägande där man som mänsklig flockledare spelar en betydande roll i hundens mentala välbefinnande. Tollarens aktivitetstörst är inget fel – tvärtom är det en egenskap som ska bevaras och som tillika är förutsättningen för rasens breda användningsområde. Upplever man sin tollare som för krävande får det snarast skyllas fel rasval än brister hos hunden ifråga.

 

GLIMTEN I ÖGAT
En harmonisk tollare infriar i gengäld alla förväntningar man kan ha på en trevlig familjehund. Leklusten och glimten i ögat behåller de flesta upp i hög ålder. Men till enbart kramdjur duger den alltså inte. Tvärtom, den understimulerade hunden drar sig inte för att uppträda grinigt och surt mot det mesta. Om en tollare inte är nöjd med tillvaron är den ingen blek viol som tynar bort i en undanskymd vrå. Istället lär hela omgivningen bli varse dess frustration.

Tollaren är självständig och envis, men också mycket lättlärd och i de flesta situationer synnerligen intresserad av att vara husse/matte till lags. I arbetshänseende har den beskrivits ha drag av border collie – gemensamt skulle vara lyhördheten och vakenheten, smidigheten och följsamheten. Tollaren har dock sin retrievertypiska jordbundenhet, den står med alla fyra tassarna på terra firma. Efter ett arbetspass har den inga svårigheter att koppla av (-gärna i egen fåtölj eller i ägarens säng. Tollaren är en obotlig livsnjutare och ser till att den har det skönt oavsett på vems bekostnad!).

Det bor mycket vilja i tollaren, det ska man ha klart för sig redan från början. Motor och arbetskapacitet hänger i det här fallet ihop med självkänsla och egensinnighet. Tollarvalpen knatar rakt ut i världen med svansen i vädret och det är upp till ägaren att sätta gränser. Gör man inte det tar valpen, unghunden och sedermera den vuxna hunden för sig tills någon slutligen tvingas säga stopp.

Följden av ett vaket kynne är också att vår röda kanadensare lär sig hela tiden, både på gott och ont. Är man intresserad av att fostra sin hund är det inte svårt att forma en tollare som man med rätta kan vara stolt över. Hör man å andra sidan de mera slarviga och nonchalanta lär den sig blixtsnabbt hitta kryphålen. Den är smart nog att veta när matte/husse inte har absolut kontroll på kycklingen på diskbänken, när middagen är glömd på matbordet eller när kakfatet övergivits för ett telefonsamtal. Sådana oväntade chanser är tollaren inte hund att motstå.

Den goda tollarägaren är mild och bestämd. Däremot aktar han/hon sig för att vara burdus och hårdhänt. Har man fått till stånd ett gott samarbete med sin hund ska man vara rädd om det. Det finns inte utrymme för alltför många missar in inlärningen och tappar man tålamodet och blir arg kan förtroendet vara förbrukat för lång tid framåt. En lite vekare hund går i baklås och slutar arbeta, hunden med mer skinn på näsan struntar i fortsättningen i sin ägare.

Fungerar förbundet hund-ägare kan man kräva ett effektivt och bra arbete. Hunden ställer villigt upp och gör sitt bästa för att utföra sina uppgifter med precision. Och den tycks njuta i hög grad av att vara duktig!

 

HUNDSPORTSLIG ALLROUNDER
Nova Scotia Duck Tolling Retriever är en hund som man kan ha mycket kul tillsammans med. Den är allroundbegåvad inom flera av hundsportens områden. Lydnadsprov och tollare är en bra kombination. Minst ett dussin hundar har tävlat till sig championtitel, något som kräver mycket god kommunikation och förståelse mellan hund och förare. En tollare har också deltagit i lydnads-SM flera år i rad.

I bruksarbete kommer rasens självständighet väl till pass, både t ex spår och sök förutsätter en hund som är mentalt stabil och kan agera utan att fråga husse/matte till råds. Ett par, tre tollare tävlar i elitklass även om första brukscertifikatet ännu låter vänta på sig. Provet för tjänstehundar i bevakning har ett tiotal hundar klarat av. Agility är ytterligare en tollarvänlig disciplin. Snabb, smidig och orädd hävdar den sig väl.

Tollaren är en särdeles god spårhund och används i stor utsträckning praktiskt som eftersökshund. I Norge kan de bästa hundarna på viltspårprov erövra championat, en möjlighet rasen ännu inte har i Sverige.

 

JAKTHUND
För de flesta tollarägare är det ändå jaktträningen som är kronan på verket, just med tanke på rasens ursprungliga användningsområde. Vikten av att de jaktliga egenskaperna bibehålls understryks av att ett andra pris i öppen klass pris på prov är nödvändigt för utställningschampionat (förutom de obligatoriska tre utställningscertifikaten.) Ett tiotal svenska tollare har erövrat titeln. I slutet av 1996 visade statistik att 67 tollare startat på jaktprov, 41 st av dessa hade gått till pris.

Problemet för tollaren är att de provformer rasen är hänvisad till är de traditionella retrieverproven. Dessa fyller endast halvvägs sin funktion eftersom tollarens ursprungliga jaktsätt inte har någon motsvarighet bland övriga raser.

Retrieverproven avser att testa hundens apporteringsförmåga både på land och i vatten. Kraven i öppen och elitklass är högt ställda. Det är inte nog med att hunden snällt springer och hämtar bytet. Med stor noggrannhet bedöms egenskaper som samarbetsförmåga, spårnings-, apporterings- och markeringsförmåga, sök- och vattenarbete, beteende mot vilda djur (dyker en hare upp på scenen ska hunden inte försvinna efter den in i skogen) och beteende före och under skottlossning. Dessutom vill man kontrollera att hunden fungerar socialt, i klartext att den kan umgås med såväl andra hundar som människor. Aggressivt uppträdande är naturligtvis bannlyst.

 

UTVECKLINGEN I KANADA
Under en period gled avelsarbetet i hemlandet alltmer över på att producera utställningshundar. En tung, med dagens ögon sett mycket klumpig tollartyp, prioriterades. Förutom att hundarna förlorade i rörlighet och smidighet, var det än värre att ingen vikt lades vid apporteringslusten eller arbetsdugligheten. Nu är kanadensarna åter på ”rätt väg”, men det är inte otänkbart att rasen fortfarande lider av sviterna, åtminstone vad dess rykte i seriösa jaktkretsar beträffar. Som många andra nya raser har tollaren också i Sverige haft svårt att hitta hem till de erfarna retrieverjägarna, de som i provsammanhang kanske skulle kunna föra rasen till än så länge oanade höjder. De första tollarna i vårt land importerades som utställnings- och sällskapshundar. Medvetenhenten och kunskapen om rasens apporteringsförmåga och önskan att prova jaktanlagen har vuxit sig allt starkare hos tollarägarna under årens lopp. En anledning till att tollaren inte uppnått sina retrieverkollegors högre prisprocent i jakt kan vara att såväl de flesta hundar som deras ägare är nybörjare i gamet.

I USA har rasens utveckling sett helt annorlunda ut än i hemlandet. Med förfäran åsåg man där hur rasen i Kanada förändrades och förlorade sina forna karaktärs- drag. Den amerikanska tollarklubben valde att stå utanför kennelklubbsorganis- ationen och har inte strävat efter att få rasen godkänd, i rädsla för att den skulle bli en utslätad ”allemanshund”. Istället ägnade amerikanarna stor möda åt att utveckla en jaktprovsform specialdesignad just för tollaren. Natural Instinct Test, NIT, är en variant på det retrieverprov vi använder i Sverige, men det innehåller också ett ”tolling”-test.

 

TOLLING
Nova Scotia Duck Tolling Retriever har sitt namn dels efter sitt ursprungsområde, en halvö på Kanadas västra sida, dels efter den säregna form av jakt den av tradition använts till.

Förutom att i slutändan apportera skadat eller dött vilt, var det tollarens uppgift att se till att jägaren över huvud taget fick möjlighet att skjuta.

Jakten förutsatte en fågelrik sjö. Från sin plats i ett tidigare byggt gömsle en bit från vattenbrynet kastade jägaren upprepade gånger en pinne eller en boll som han lät hunden apportera. Hundens lek försiggick i strandkanten. Gång på gång upprepades handlingsmönstret: Tollaren rusade efter pinnen, hämtade den, skuttade runt med den en stund och försvann ur sikte för änderna för att lämna tillbaka den till jägaren. I de allra flesta tillfällen väckte det fåglarnas intresse. En anledning skulle vara tollarens likhet med en räv: Änderna bestämde sig för gemensam sak mot fienden som utgjorde ett hot mot deras ägg och ungar. Det dröjde inte länge innan flocken kom simmande mot land. När jägaren skjutit var det hundens sak att apportera bytet, oavsett om det hamnat på land eller i vatten.

Lek och stoj med pinne och boll är aldrig främmande för en tollare. Vad tollarjägaren var tvungen att lära sin hund var knappast att ha roligt, utan att låta bli att själv jaga änderna när de kom inom räckhåll. Eftersom den har lätt att förstå var det inte något större bekymmer. En bra tollare kunde leka med sin pinne bara ett par meter från änderna utan att frestas till egna handlingar.

I East Anglia i Englands östra del konstruerades i 1800-talets början ett sinnrikt system med dammar och inhägnade tunnlar för andjakt. Fångstmetoden byggde, precis som i Kanada, på fåglarnas dragning till den lekande hunden, som skulle vara så rävlik som möjligt. Huruvida engelsmännens ”piperdogs” (av pipe – rör, tunnel för vatten) var av kanadensisk härkomst förtäljer inte historien men med tanke på engelsmännens rumsterande på Nova Scotia vid samma tidspunkt är det väl inte ett alltför långsökt antagande.

Tollingen, tollarens traditionella jaktsätt vid sjöstranden, beskrivs här ovan i imperfekt. Frågan är om någon numera jagar på detta sätt utanför ursprungsområde. I Nova Scotia lär ännu entusiaster vara aktiva. Det amerikanska tolling-testet innehåller dock flera av de väsentligaste delarna med apportering utmed en strandlinje och efterföljande vattenarbete. Den allmänna inställningen, även i vårt land, tycks vara att tollarens arbetssätt är ett kulturarv värt att förvalta. Att bevara rasens pigga, lekfulla, samarbetsvilliga men samtidigt, när så krävs, fullt kontrollerade temperament, som är förutsättningen för tolling, har sina poänger långt utöver de jaktliga aspekterna. Genom att hitta ett sätt att mäta och prova det förvissar man sig om rasen som utomordentligt rolig och trevlig sällskaps- OCH brukshund också i framtiden.

 

INDIANERNAS HUND
Hur uppstod då tollaren och dess säregna jakt?
På halvön Nova Scotia bodde MicMac-indianerna. Utgrävningar har visat att de levde tillsammans med hundar. Eftersom Nova Scotia har världens största tidvattenskillnad blottläggs regelbundet kilometerlång, lerig havsbotten som utgör ett favorittillhåll för sträckande gäss och andfågel. Då underlaget knappt bar en människa förtäljer sägnerna att indianerna var beroende av sina fyrfota vänner för att hämta in nedlagt byte. Det sägs att ”havshunden” var stor och tung med hängande öron och lång päls.

Men Nova Scotia har också gott om insjöar, och för jakt där uppstod en hundtyp av lättare modell. Den skulle locka fågeln mot stranden och var effektivast i sitt arbete om den såg ut som en räv.

På 1700-talet kom fransmännen till Nova Scotia. De anpassade sig väl till rådande förhållanden och anammade indianernas jaktmetoder. De lokala hundarna, främst de rävlika insjöjägarna, värdesattes högt också av nykomlingarna.

I och med engelsmännens ankomst i början av förra seklet uppstod social oro och turbulens. Maktstrukturen förändrades, fransmän och indianer fann sig snart reducerade till en svältande underklass. Hundarna fick större betydelse, den mat de kunde bidra med var för många enda sättet att överleva. Tollaren utvecklades till en hund som var användbar också vid tjuvjakt, den arbetade tyst, tog inte kontakt med främmande och försvann husse brådstörtat klarade den att själv apportera och bära hem bytet.

Redan vid denna tidpunkt var tollaren mycket lik våra dagars hundar. Den hade fått inslag av indianernas havshund för att förstärka apporteringslusten, men den rörligare och lättare insjö-hundens föredrogs som typ och dess utseende och egenskaper blev normgivande.

 

DE FÖRSTA SVENSKA HUNDARNA
Åren gick och ingen större notis fästes vid tollaren. Ett plötsligt uppvaknande skedde 1918, då en inventering visade att endast ett fåtal äkta tollare återstod. Det kom att dröja fram till 1945 innan rasen registrerades hos kanadensiska kennelklubben. Det tidigare vedertagna namnet Little River Duck Dog fick vid samma tillfälle ge vika för den nuvarande benämningen.

Trots att bifall nickats till rasen från den officiella organisationen, gick det trögt med återväxten. Inte förrän 1958 slog sig tre uppfödare samman och registrerade sina vuxna hundar. Dessa utgjorde sammanlagt 13 individer, alla mer eller mindre släkt. Från detta dryga dussinet namn härstammar samtliga tollare idag. Det är en sanning med modifikation: En i tollarkretsar allmänt känd hemlighet är att flera oregistrerade hundar kom att blandas in, och nytt blod tillfördes utan att det finns noterat i stamtavlorna. Under genkodning av en från Kanada importerad avelshane hittades en gen som bara finns hos eskimåhundar.

Tikarna Fraisy och Flyingtoller var de första tollarna som kom till Sverige. Dessa två importerades från Danmark av Tore Olsson och Ingegerd Norström våren 1984 och gav namn åt deras kennel Flyingtoller. FoBi Tollers kennel, Birgit och Folke Fantenberg, importerade samtidigt den kanadensiska tiken Ardunacres Sandy Wonderful som kom att bli den först registrerade Nova Scotia Duck Tolling Retrievern i vårt land.

 

SMAL AVELSBAS
Trots det välgrundade antagandet att främmande blod försörjt rasen med friska gener, har den smala avelsbasen varit ett problem. En eloge måste ges till den svenska rasklubben som målmedvetet arbetat med att bredda densamma och under det uppbyggnadesskede som rasen ännu befinner sig i låtit andra, mindre väsentliga kriterier, stå tillbaka. Resultatet är att den inhemska tollarstammen har goda förutsättningar för framtiden.

Rasen har inte varit förskonad från defekter. Mest bekymmer har en ärftlig led-och hjärhinneinflammation orsakat. Det är en autoimmun sjukdom, d v s kroppens immunförsvar angriper den egna kroppen. Den debuterar vanligtvis när unghunden är mellan sex och tolv månader gammal. Vissa fall kan behandlas framgångsrikt med cortison, för andra leder sjukdomen till avlivning. Runt tre procent av tollarna drabbas.

Vidare förekommer precis som hos de andra retrieverraserna PRA och höftledsfel, och röntgen av armbågar har tagit sin början.

 

”VAKEN OCH BESLUTSAM”
Tolllaren är enligt standarden en ”medelstor, kraftfull, muskulös och kompakt proportionerligt byggd hund med kraftig benstomme, ytterst smidig, vaken och beslutsam”. Den sistnämnda egenskapen kan i praktiken innebära att tollaren är envis intill sista hårtussen när den satt sig något i sinnet. Tvång och fysisk bestraffning har ingen effekt, istället krävs list och avledning. Inte sällan lär sig tollaren vädja till omvärldens sympati med en välregisserad föreställning av kuvad och olycklig hund. Det beteendet botas bäst med nonchalans från ägarens sida. Tjat hjälper föga, tollaren lär sig snabbt att den inte behöver lyda.

Om dess temperament förtäljer rasbeskrivningen vidare: ”intelligent, lättdresserad och har stor uthållighet” Det poängteras att den är en stark och uthållig simmare med stor apporteringslust.

För tollarens vidkommande ska en viss reservation gentemot främmande människor nämnas. Den är inte lika entusiastisk i mötet med främmande människor som andra retriever, kanske ett arv från tiden som olovlig jägare i Kanada, men rädsla eller feghet är inte typiskt.

Ett tollarhuvud är lätt kilfomat, skallen lätt rundad och kinderna släta. Huvudets storlek måste stå i proportion till kroppen. Bettet är saxbett. Ögonen är mandelformade, bärnstensfärgade eller bruna. Halsen är medellång och muskullös, ryggen kort och rak med jämn överlinje. Bröstkorgen når till armbågen, buken är måttligt uppdragen. Frambenen ska vara starka, raka och parallella. Bakbenen muskulösa, breda och ge ett stabilt intryck. Svansen, som når till hasen, kan bäras under rygglinjen men när hunden är alert höjs den. Däremot får den inte vidröra ryggen. Rörelserna ger intryck av styrka, spänst och ledighet. Tollarens päls är dubbel med mjukt medellångt täckhår och mjukare, tät underull. Skötsel är inte särskilt betungande. Genomborstning med jämna mellanrum till vardags, utställningsförberedelserna inskränker sig till ans av tofsarna mellan tårna och puts av öronen plus ett bad cirka en vecka innan. Ett par gånger om året fäller tollaren, efter en valpkull blir många tikar mycket släthåriga. Det är dock ett övergående stadium.

Tollarens färg är en del av dess särart. Med tanke på vikten av ett rävlikt yttre är olika nyanser av rött enda tänkbara kulören. Vanligen är den försedd med vita tecken på t ex svansspets, tassar, bröst eller vit bläs i ansiktet. Pigmentet på nosspegel, läppar och ögonlocksränder ska enligt standarden vara köttfärgat och i överensstämmelse med pälsfärgen eller svart.

Mankhöjden tillåter stor variation: för hanhund gäller 48-51 cm, för tik 45-48, men tre cm uppåt eller neråt är tillåtet. Vikten för en tollare ligger mellan 17 och 23 kg.

Det kan låta paradoxalt, men sin gemensamma bakgrund till trots, kunde tollarrasen önskas mer homogen. Flera olika typer, storlekar och utseenden förekommer, något som kan göra tollaren svårbedömd i utställningssammanhang.

För många uppfödare och ägare av tollare är utveckling av rasens jaktliga kapacitet en av punkterna överst på handlingsprogrammet. Ett eget tolling-test, utformad efter amerikansk modell men anpassad till svenska förhållanden, efterlyses alltmer. Det avelsmässiga värdet av ett sådant prov kan säkert diskuteras men tvivelsutan skulle förståelsen för tollarens väsen och funktion öka.

Nova Scotia Duck Tolling Retriever är en hund att leva ett aktivt och rikt liv med. Det den inte har i storlek kompenserar den i energi – den är en liten hund med stark motor! Samtidigt kan man glädjas åt att all tid man ägnar sin tollare, och ett par tre timmar om dagen får man räkna med, är en insats väl värd mödan. Även om man nog kan misstänka att tollaren i första hand arbetar för sitt eget höga nöjes skull är det ju inget som hindrar att det överensstämmer med ägarens önskningar! Och att ha kul tillsammans, det gillar tollaren!