Träna din tollare för jakten och jaktprovet

Tollaren är en arbetande hund, en jakthund, en apportör eller som det heter på engelska, ”retriever”. Alla tollare vill vara aktiva och mår bra av att arbeta – en tollare som inte får arbeta och träna mår sällan bra. Tollaren vill använda huvudet, lära sig nya saker och få nya utmaningar – och det är ditt ansvar som ägare att ge din hund denna stimulans genom hela livet. Det absolut bästa sättet att arbeta med sin tollare är enligt mig jaktträningen (även om du just nu inte har några planer på att börja jaga eller hjälpa till jakt) – framförallt för att det ligger i tollarens natur och rasens användningsområde under hundratals år, och för att träningen hela tiden, år efter år, går att variera.

När ska jag träna min hund

Du kan (och ska) börja arbeta med din tollare, så fort den kommer hem till er som valp. Träningen för en valp ska vara lustfylld och enkel, och vid varje tillfälle behöver du inte träna mer än några minuter. Enkla övningar kan vara att sitta, att vänta på ett OK, att följa efter dig, eller att komma till dig när du kallar. Allt eftersom valpen blir äldre kan du förlänga träningspassen och ta med fler övningar.

En tollare mår bäst av att tränas varje dag – men det betyder inte att du är tvungen att åka iväg till dammen, till skogen, eller till brukshundsklubben varje dag. Lägg in ett kort träningspass när ni går kissrundan, hemma i trädgården eller hemma i köket. Ni kan träna fritt följ, stanna kvar, inkallningar, bära dummies, ta kontakt innan ni går vidare på alla platser … och tränar ni ”överallt” så är risken mycket mindre att du får en hund, som gör på ett sätt ute i skogen och på ett annat sätt i vardagen.

Det är självklart att man aldrig tränar sin hund, om den är sjuk eller har en skada eller om du misstänker att det kan vara så – hundens välbefinnande går alltid först.

Men det är också viktigt att du känner efter hur du själv mår och inte tränar om du t.ex. känner dig stressad eller irriterad. Har det varit körigt på jobbet är det bättre att hoppa över ett pass, än att det ska gå ut över relationen mellan dig och din hund. (Hunden vet ju inte om att du hade tänkt att ni skulle träna.)

Träningsfilosofi

Vill du träna och arbeta med din hund mot ett mål – att starta på ett jaktprov, att apportera på en jakt, att jaga tillsammans med din hund – behöver du ha en idé eller filosofi om hur du ska träna med din hund och hur din hund ska öva upp och lära sig olika delar och moment som behövs för jakten.

Det finns två vanliga skolor när det gäller att träna apporterande jakthundar. Den traditionella retrieverträningen där man lägger stort fokus på att träna de moment som finns i jakten och på provet, på att arbeta med tydlighet, på att stärka de positiva händelserna (när hunden gör rätt) och använder snabba korrigeringar (när hunden gör fel) och positiva ord (när hunden sedan gör rätt igen). Det här sättet att arbeta med och träna sin hund har varit dominerande under lång tid; det finns många böcker, kurser, filmer och tränare; och den har givetvis också gett många riktigt bra jakthundar och en stark utveckling inom många jakthundsraser.

Den andra vägen är att arbeta med belöningsbaserad inlärning och träning, eller som den ofta kallas klicker-träning. Här arbetar man med att förstärka de positiva beteendena direkt med en signal (t.ex. klicket) och en belöning (t.ex. en godisbit) och att fortsätta förstärka det varje gång som hunden gör om det. Man delar upp arbetet, som hunden ska göra, i mindre delar, och undviker situationer där en korrigering skulle kunna ske. Här finns också böcker, filmer, kurser och tränare – men här är det viktigt att tränaren själv har arbetat med jakthundar och förstår vad som krävs för att din hund ska lyckas på jakten och jaktprovet.

Jag har provat båda vägarna, med olika tollare … och båda kan fungera bra. De olika sätten att arbeta med sin apportör skiljer sig åt, och du får känna dig fram och kanske prata med din uppfödare, hundkompisar eller fråga runt. Du behöver inte bestämma dig när du hämtar din valp. Generellt menar jag att den traditionella retrieverträningen genom åren utformats för andra raser & rastyper och hur de arbetar, och att man behöver förstå och inse att tollare inte arbetar på samma sätt eller löser uppgifter på samma sätt som t.ex. jaktlabradorer. Den belöningsbaserade träningen fungerar ofta betydligt bättre för många av våra tollare, för deras lekfullhet och nyfikenhet.

I all träning behöver man komma ihåg en sak – din hund är en hund. Hundar är flockdjur (precis som vargarna) och för att en flock ska fungera måste det finnas en klar rangordning. Flockledaren bestämmer i flocken, och de andra i flocken vet sin roll och plats, och accepterar den (även om de någon gång kan testa för att se om ordningen ändrats). Även om du bor själv och har en hund, så är ni två fortfarande en liten flock, och det är du som är flockledaren.

När du tränar en tollare (och alla andra hundar) måste du ha klara regler och ger din hund klara signaler: OK eller inte, grönt eller rött, plus eller minus. En hund mår bra av ha klara besked. (Det är vi människor som ofta väljer det diplomatiska, det ironiska, det ”vi tar det nästa gång” eller ”hoppas att han fattar vad jag menar” … hunden förstår inget av detta.)

Dina träningsredskap

De redskap som du arbetar med i träningen är din kropp & din röst, visselpipan, kopplet, olika apporteringsföremål (t.ex. dummies eller tennisbollar) och olika tollingföremål (t.ex. gummibollar med snöre, en repboll, en kastleksak, eller en tennisboll).

1. Det viktigaste hjälpmedlet som du har, när du tränar din hund, är du själv – din kropp, ditt kroppsspråk och din röst.

Genom kroppsspråket kan du visa din hund att du har kontroll (om du sträcker på dig), eller åt vilket håll du vill att den ska arbeta, eller att den ska komma in snabbare till dig med dummyn eller bollen, eller att det ska smyga med dig genom terrängen.

Ännu viktigare är din röst – men inte vad du säger, utan hur du säger det. Din hund kan inte svenska (eller något annat språk heller), den förstår inte vad olika ord betyder, men jag kan garantera att den förstår dig om du sänker rösten och kanske höjer volymen för att den ska förstå att den inte gör rätt (oavsett vad du säger), och att jag kan lova att den blir glad om du pratar med glad, positiv och lite kvittrig röst (oavsett vad du säger). Variera din röst och använd båda.

När det gäller vad du säger, dina kommandon, är det absolut viktigaste att du är konsekvent och använder dig av samma ord varje gång som din hund t.ex. ska sitta kvar, komma in, eller skickas ut på en uppgift.

2. Du behöver en visselpipa – både för att hunden ska höra dig på längre avstånd, och för att du ska kunna fånga hundens uppmärksamhet när den är helt inne i sitt arbete. Hundar kan höra skillnader mellan olika typer av visselpipor – alltså: köp två eller helst tre identiska pipor till din hund (då har du en likadan pipa i reserv, om den första försvinner i skogen).

Det är tre visselsignaler, som du behöver lära in och som ska fungera varje gång: ”Kom till mig!” (alltså en inkallning), ”Stanna upp där du är & titta på mig” (om hunden inte tar kontakt med dig är det väldigt svårt att styra och dirigera den) och ”Sök där du är nu” (närsökssignalen som du använder när hunden är i rätt område, och fortsätter köra fram till hunden hittat det som skulle sökas upp). Vi återkommer till dessa tre signaler.

3. Kopplet. Vi behöver det när vi arbetar med vår hund, och vi kan behöva det när vårt ledarskap inte fungerar. Ett mål med träningen måste vara att ni inte ska behöva använda koppel (på jaktprovet får du inte använda koppel och på jakten kan du inte använda det) och att din hund, oavsett allt spännande som kan dyka upp, stannar kvar hos dig, att du har ett ”mentalt koppel” på din hund.

Du kan behöva koppel för att hunden ska stanna kvar hos dig när ni börjar tränar in moment som markeringar, och även när hunden börjar förstå vad som gäller kan du ha bra nytta av kopplet, helt enkelt för att hunden ska veta att just nu behöver den inte vara beredd på att arbeta.

I all träning och på jakt/prov använder du ett retriever- eller jaktkoppel, som snabbt går att ta av eller lägga tillbaka över hundens huvud. Skicka aldrig ut hunden i terrängen med ett halsband eller koppel (hunden kan fastna och skada sig).

4. I jaktträningen använder man sig oftast av dummies – även om det sedan på jaktprovet och på jakten är änder och gäss, som ska apporteras och hämtas in. Det finns många olika typer av dummies. Oftast är det avlånga påsar av grovt tyg fyllda med t.ex. sand, granulat eller vadd. De finns olika storlekar och vikter. Det finns också pälsklädda varianter, speciella dummies där man kan sätta fast en fågelvinge, och plast- och gummidummies för vattenarbeten.

Köp redan från början 8-10 dummies i samma storlek. Märk varje dummy med t.ex. hundens namn, då blir det enklare att hålla koll på vems dummy som är vems när ni tränar i grupp. Ett bra tips är också att märka alla dummies med en siffra – vi återkommer till det när vi ska prata sök.

Du kan också använda tennisbollar, speciellt om hunden har kommit en bit och du vill lära in noggrannare sök- och markeringsarbeten. En tennisboll väger dessutom mindre än dummyn och kan kastas längre. En annan lösning om man vill få iväg dummyn längre ut är att köpa en apportkastare, som kan skjuta iväg en specialgjord apport uppemot 100 m. Men vi pratar här om en investering på några tusen.

Många använder hundgodis eller matkulor som belöning efter ett bra arbete. Det är ett bra sätt att belöna din hund, speciellt när den håller på att lära sig olika moment och om den vill ha godis (det finns tollare som har så stor energi eller arbetslust att de inte vill ha godis utan vill fortsätta jobba, och det finns hundar som blir mer belönade av att få hämta en kastad boll).

När ni kommer längre fram i träningen och när hunden blir säkrare på arbetsuppgifterna, kan du bli mera sparsam med godiset – använd den glada rösten som en del av belöningen och godiset när hunden gör ett riktigt bra jobb eller när momentet (t.ex. söket) är klart.

Tänk på att du inte kan använda godis under ett jaktprov, och att det finns situationer när godis inte räcker till och där du måste ha det ”mentala kopplet” – hur mycket godis behövs för att din hund inte ska rusa efter en hare som springer iväg?

De fem första byggstenarna

Redan de första dagarna och veckorna efter det att du hämtat din valp kan du börja träna på de viktiga byggstenar, som din hund behöver ha med sig i all träning de kommande åren, och som du kan fortsätta att arbeta med under hela uppväxten med allt större krav och med mera störningar och fler frestelser.

De är: att sitta kvar, att komma till dig, att följa med dig, att be om lov, och att vara tyst.

SITT: Med en valp handlar det om att den ska sätta sig och att förstå ditt kommando. Enklast övar man in det vid matskålen. För äldre valpar handlar det om att sitta och stanna kvar, och för en vuxen hund att sitta och stanna kvar i alla lägen, även om husse eller matte försvinner ur sikte. Om en hund ska fungera på jakt och jaktprov, måste du kunna sätta på avstånd ute i terrängen. Den måste dessutom kunna sitta kvar i alla lägen – även om det kastas apporter, även om det skjuts, även om andra hundar på en jakt skickas ut för att arbeta, och även om det går långa stunder utan att något händer eller hunden får arbeta.

KOM: På samma sätt stegras träningen när det gäller att komma till dig (inkallningen). Med en liten valp handlar det bara om att komma till dig när du kallar. Med en äldre valp eller en vuxen hund handlar inkallning om att komma till dig, även om det finns massor av spännande saker runtom. På jakt och prov ska hunden komma direkt när du kallar in, oavsett om den är mitt i ett arbete som du inte vill den fortsätta.

FÖLJ MED: När det gäller det fria följet brukar det första projektet med en ung valp att vara att lära den ha ett halsband och koppel. Nästa steg blir att gå i koppel och att följa med bredvid dig. När hunden kan gå bredvid, gå fot, i koppel är det dags att prova utan koppel. Arbeta med ditt kroppsspråk och locka med valpen, och slösa med det positiva berömmet. Allt eftersom kan du sedan öva detta fria följ i olika miljöer, i olika tempon, och så småningom med olika störningar – en annan hund, en dummy som du lagt vid sidan av vägen, … – och utan att du hela tiden måste snegla ner på hunden, eller påminna den om vad som gäller.

Mitt förslag är att du alltid lägger in några minuter i början av varje träning – fotgåendet är viktigt och det befäster dessutom ditt ledarskap. På jakt och jaktprov ska du kunna gå obehindrat och ostört, utan att behöva ha koll på var din hund befinner sig i förhållande till dig – det finns så mycket annat att hålla koll på under en jakt. Ett bra tips är att även träna hunden på att gå bakom dig – det har du alltid nytta av vid en jakt, eller om du vill ta dig fram försiktigt till nätet inför tollingen.

BE OM LOV: Det här handlar helt enkelt om att hunden ska ta kontakt med dig, titta på dig, för att få ett klartecken eller ett besked vad den ska göra. Det här övar man in tidigt med den unga valpen t.ex. vid matskålen. Hunden väntar några sekunder, tar kontakt och tittar på dig, och du säger ett ”Varsågod” (eller något annat – kom ihåg att hunden inte har läst svenska – bara du säger samma sak varje gång). Ett tips: det kan vara en idé att öva in någon form av liten ljudsignal, som du använder när du vill att hunden ska ta kontakt med dig – t.ex. ett läppsmack.

Allt eftersom kan du sedan lägga in allt fler moment och övningar där hunden ska ta kontakt, innan den får lov … t.ex. att gå ut genom en dörr, gå över gatan, hoppa ut ur bilen, eller hälsa på någon. Det är samma princip som du behöver i träningen och på jakten – att hunden ska ta kontakt med dig, innan du skickar ut den på ett sök eller hämta en apport eller ett vilt.

VARA TYST: För tio-femton år sedan var detta en av våra tollares svaga punkter. Alldeles för många tollare hade svårt att hålla tyst, när de kom upp på prov, när de skulle arbeta, eller när de kom upp i varv. Det var pip, det var gnyende, det var gnäll, och ibland också skall. Här har vi sett en bra utveckling under de senaste tio åren, och det är idag mycket mindre störande ljud, ofta ingenting alls, bland tollare på prov och ute på jakt.

Som ny hundägare tänker man kanske att det inte spelar så stor roll om valpen eller den unga hunden piper när den blir ivrig. Men, om man inte är uppmärksam så följer detta beteende med när din hund växer upp; och det kan vara snudd på omöjligt att få bort det när hunden är vuxen.

På en jakt kan en hund som låter skrämma upp änderna eller gässen, och det kan vara enerverande med en hund som inte kan hålla tyst när ni t.ex. ska sitta på pass och vänta på sträcket. På ett jaktprov belastas hunden av ljud, och det kan vara svårt att överhuvudtaget gå till pris med en hund som inte kan vara tyst.

Det bästa sättet att undvika detta är att aldrig låta hunden bli ”belönad” för att den låter. Du måste börja med detta redan när din valp är 8 veckor: varje gång som valpen piper, gnäller eller skäller för att få uppmärksamhet, försök att ignorera det och vänta till hunden tystnat (och varit tyst) innan du ger den uppmärksamhet. Här måste alla i hushållet vara lika konsekventa – och ni måste göra likadant varje gång.

En mycket viktig bit att lägga in i sin träning är passivitet. Förväntar sig hunden alltid att få arbeta stiger förväntningarna automatiskt så fort ni sätter er i bilen eller kommer ut i skogen. Åk ut någon gång då och då och gör ingenting alls eller gå bara en promenad, kanske med dummyväskan på axeln. Träffa träningskompisarna, men sitt bara och titta på de andras träning …

Signaler – pipan

Vi kommer nu tillbaka till ditt hjälpmedel, visselpipan, som du använder för att styra och hjälpa din hund på längre avstånd. Du behöver tre olika signaler för att arbeta din tollare inför jakten och jaktprovet: inkallningen, närsökssignalen, och signalen ”ta kontakt”.

Inkallningen har vi redan varit inne på – det är alltså att hunden ska komma direkt tillbaka till dig. Du behöver en tydlig signal med mycket energi. Inkallningssignalen kan din hund lära in redan som valp och det är den signal som du kommer att använda mer än någon annan. Därför behöver den fungera varje gång. Om hunden inte lyssnar och bryr sig om på din inkallning – prova att springa ut och hämta den.

Närsökssignalen behöver du när din hund är i rätt område ute i terrängen, men inte riktigt hittat rätt till apporten, dummyn eller viltet – och där du vill att din hund ska veta att den är på rätt plats och ska fortsätta leta. Det är en signal som du upprepar gång på gång till hunden hittar. Börja med att träna in denna signal där hemma vid matskålen. Sen kan du gå vidare med att droppa hundgodis på gräsmattan (medan hunden ser det) och låter sedan hunden leta godis medan du blåser söksignal gång på gång tills allt godis är borta. Längre fram i träningen kan du göra på samma sätt med en dummy i högt gräs och sedan blåsa söksignal medan hunden är i gräset och letar.

Stanna upp och ta kontakt-signalen är den svåraste att lära in – här begär vi att hunden när den är ute i terrängen eller på vattnet ska avbryta vad den gör, stanna upp, och titta på (ta kontakt med) sin förare, för att vi sedan ska kunna styra, dirigera, den vidare åt ett annat håll. Den behövs alltså för att kunna dirigera hunden till en bestämd plats. Den kommer alltså betydligt senare i träningen, och är ingenting som du behöver använda förrän i de högra klasserna på jaktproven. Det finns flera olika sätt att lära in detta moment –

Du väljer själv vilka signaler du vill använda, bara du är konsekvent och använder samma signal varje gång.

Vad händer egentligen på jakten eller på jaktprovet

Nu kommer vi in på själva jaktträningen och vi ska gå igenom de olika momenten systematiskt. När används det i jakten? Hur ska det gå till (och hur ska det inte gå till)? Hur kan man variera och stegra träningen?

Träning kan delas upp i två delar – uppbyggnad och test. Lägg absolut mest tid, kanske 90%, av träningen, på att träna och öva moment som hunden redan har lärt sig, och på nivåer och avstånd som hunden brukar klara – du bygger upp hunden och förstärker det som den redan lärt sig. De svåra övningarna, testerna, kan du göra när du vill se hur långt ni kommit och var ni står i träningen.

Det finns tre olika situationer på en jakt där hunden har en tydlig arbetsuppgift:

a. jägaren fäller ett vilt och hunden ser var det faller … och ska snabbt hämta, apportera, viltet

b. jägaren fäller ett vilt och ser var det faller, men hunden har inte sett något … och ska då snabbt kunna styras, dirigeras, till rätt plats för att hitta viltet; och

c. en eller flera jägare har fällt vilt, som fallit någonstans i ett område … och hunden ska söka av hela området och hitta det fallna viltet.

På jaktproven har vi samma moment – markeringar, dirigeringar, och sök.

Markeringar

På jakten: För tollaren och andra jakthundar är detta den enklaste situationen – jägaren skjuter ett vilt och hunden ser det hela och ser var viltet faller/landar. Hunden skickas sen ut för att hämta in det fallna viltet.

Så här går det inte till: Hur många gånger har du på TV eller film sett en hund, en retriever, springa iväg efter en kastad pinne eller boll och sen komma tillbaka med den till husse eller matte? Det ser väl enkelt ut, och därför börjar de flesta också träningen med markeringar … men det är svårare och mera krävande att det ser ut på film.

Så här ska det gå till: Hunden ska sitta okopplad, den ska vara stilla (fast), och den ska vara tyst, oavsett om det är du som förare som kastar iväg dummyn eller om det är en kompis som står ute i terrängen och kastar dummyn. Hunden ska ha fokus på kastet och alltså titta åt rätt håll. Den ska se (markera) nerslagsplatsen, och komma ihåg detta – ända fram till dess att du ger hunden kommando att hämta dummyn (apporten). Den ska då med god fart ta sig direkt till rätt plats, hitta föremålet, plocka upp (greppa) det, och sedan komma direkt tillbaka till dig (utan att släppa eller byta föremål). Den ska hålla föremålet i munnen med ett mjukt, men bestämt grepp, och sedan lägga det eller lämna det i din hand.

Fem träningstips:

Börja i lugn takt med den unga hunden. Lägg ut dummyn, istället för att kasta den. Låt t.ex. din träningskompis släppa den ute i terrängen, samtidigt som hunden ser det. Markeringar kan få hundar med hög energi att stressa upp sig och gå upp i varv. Om din hund blir uppjagad – hämta dummyn själv! (Du sänker hundens förväntan på att få arbeta, genom att själv då och då hämta den kastade dummyn.)
Markera alltid själv var dummyn landar – om hunden inte kommer rätt eller inte tar upp apporten, då vet i alla fall du var den hamnade.
Vill hunden inte plocka upp dummyn – stå inte bara och vänta. Agera, prova att tjoa och stötta. Står hunden och tittar på dig vid dummyn, prova att springa åt andra hållet. Ge beröm så fort hunden plockar upp dummyn.
Träna inte in något kommando eller visselsignal för att hunden ska plocka upp dummyn – på jaktprovet kan du inte använda det, och hunden ska spontant plocka upp apporten och komma till dig.
Kom ihåg att hunden inte har samma färgseende som vi – den ser t.ex inte rött på samma sätt som du gör. En röd dummy, som kastas framför en mörk bakgrund, t.ex. en skogsridå, är svår att se för hunden. Kasta alltid dummyn så att hunden kan se den mot den ljusa himlen eller över horisonten, eller använd vita dummies när ni tränar med dold kastare eller i skymningen.

Variationer i träningen:

En landmarkering hamnar, som hörs på namnet, på land – här kan du variera dig genom att träna i olika terrängtyper (vanlig äng, tuvig terräng, högt gräs, vid vatten, sumpig och blöt terräng …). Förläng avstånden när hunden blir en allt säkrare markör.
Vattenmarkeringar faller på vattnet – här kan du variera dig mellan att den faller på en öppen vattenspegel, i områden med vattenvegetation, bland flytväxter och näckrosblad, in i ett vassbälte, bakom en vassrugge. Träna också vid olika strandtyper – sandstrand, stränder med mycket vegetation, myrkanter, klipphällar – så hunden blir van vid att ta sig i vattnet och börja simma i olika situationer. Testa situationer där hunden tvingas att hoppa i – och träna också på vattenmarkeringar där hunden sitter en längre bit från vattenbrynet.
Enkelmarkeringen är ett kastat föremål – här kan du senare arbeta med hundens stadga och minnesförmåga, genom att låta hunden vänta en stund innan den får hämta apporten.
Dubbelmarkeringar är två kastade föremål – och båda kastas alltså innan hunden får börja arbeta. Hunden ska alltså minnas var båda apporterna har fallit och komma ihåg den andra platsen när den hämtat in den första apporten. Börja med en markering åt varje håll och minska sedan vinkeln allteftersom. En rutinerad hund kan klara dubbelmarkeringar där nedslagen ligger i samma linje på olika avstånd. För en del hundar är skillnaden mellan uppgiften att hämta det som precis fallit, och att apportera det som föll för en stund, innan den var ute och arbetade första gången, så stor att du kan behöva använda olika kommandon för den första och den andra markeringen – mina två tollare har olika kommandon för de olika uppgifterna.
När hunden börjar bli säker på markeringar kastade av en träningskompis ute i terrängen – börja arbeta med dold kastare där hunden inte ser kastaren. Börja med att den ser träningskompisen gå undan och när hunden har fokus på platsen där kompisen gick undan kommer ett högt och tydligt kast där hunden ser dummyn i luften.
Dolt nedslag – prova att kasta så att dummyn landar dolt bakom t.ex. en buske eller ett stengärde. Vänj också hunden vid naturliga hinder på vägen ut till markeringen genom att t.ex. kasta så att den landar på andra sidan en bäck.
Kasta dummyn från en plats, men gå sedan fritt följ med din hund en bit bort och skicka därifrån i stället.
Och självklart ska du växla mellan att använda vilt – som änder och gäss – i stället för dummies.

På jaktprovet: Det finns en viktig skillnad mellan en jakt och ett jaktprov: ”Om och hur”. På jakten handlar det ”om” hunden och föraren löser en uppgift snabbt och smidigt, för att jakten ska flyta på och det fallna viltet ska tas in så fort som möjligt.

På jaktprovet handlar det både ”om” och ”hur” uppgiften löses. Uppgiften ska lösas, och den ska lösas på ett önskvärt sätt, angivet i provregler och anvisningar.

Sök

Hittar den apporter ska den plocka upp och komma in med dem. När hunden slutar arbeta, så finns det ingenting kvar. Det låter inte speciellt svårt …

På jakten: Jakten har varit lyckad. Skytten/skyttarna har träffat flera vilt, som fallit inom ett visst område. Din hund har inte sett det hela. Det är nu din och hundens uppgift att systematiskt och effektivt söka av hela området och ta in alla vilt som fallit – dött eller skammat (skadat).

Så här går det inte till: När man tränar sök ska hunden leta apporter i ett område. Ibland stannar hunden upp, markerar att den hittat något och söker sedan vidare – då vet föraren att det ligger ett vilt eller en dummy kvar på den platsen.

Så här ska det gå till: Hunden ska söka av hela området. Det ska ske med god fart och hunden ska använda näsan under hela arbetet. Den ska givetvis följa upp dofter i området. Hittar den en dummy ska den plockas upp direkt och hunden ska komma direkt in till dig med det som den hittat. När hunden lämnat av en dummy ska den vänta på klartecken att fortsätta jobba. Grepp och avlämningar ska vara likadana som i markeringarna.

Hunden får inte släppa och gå ifrån en dummy eller ett vilt, eller byta – har den plockat upp ett vilt ska detta in, oavsett om den får doften av ett annat vilt på vägen in. Du ska kunna styra din hund, så att den arbetar av en viss del av området, och du ska kunna stoppa den, om den är på väg ut ur området. Det är inte hunden, utan du, som måste avgöra när området är klart och allt vilt inplockat. På en jakt med mycket vilt är skyttarna inte alltid 100% säkra på hur mycket, som verkligen träffades och föll till marken.

Att hunden kommer tillbaka till dig utan en dummy eller ett vilt är inget fel. Låt hunden sätta sig, fokusera om, och skicka ut den igen. Men kommer den tillbaka ”tom” gång på gång behöver sökarbetet bli mera effektivt.

Variationer i träningen:

Börja i enklare terräng som halvhögt gräs, en småkuperad äng eller en hage. Träna sedan senare i olika terräng- och vegetationstyper – högt gräs, tuvor, stenig terräng, myrmark, ljung, …
I söket arbetar hunden nästan enbart med näsan. Samma område är en helt annan träningsmiljö när det är snustorrt, jämfört med precis efter ett regn (torrt = betydligt mindre doft), och när det är vindstilla eller blåser styv kuling. Träna söket i olika väder. Du vet ju aldrig hur vädret kommer att vara när det är dags för jaktprov eller jakt.
Träna även sök på vatten – framförallt i områden med flytväxter och näckrosor eller in i vassruggar.
Ett sökområde kan givetvis bestå både av land och vatten – när du jagar sjöfågel kan ju änderna som skjuts falla både på land och ute i vattnet. På tollingproven består söket av både vattenytor, blöta områden och land.
Träna sök i ett område med ett naturligt hinder t.ex. ett stengärde, en bäck eller ett dike. Lägg några av dina dummies bortom hindret. Lär din hund att ta för sig i terrängen och gå längre ut.
När hunden blir säkrare på söket, öva på större områden, men med samma eller t.o.m. färre antal dummies.
Med en riktigt säker hund kan du lägga några dummys eller vilt mera undangömt, eller undanstoppat och dolt – så att hunden verkligen måste jobba med näsan. (Ett skammat vilt tar ju ofta skydd.)
En annan svårighet för en riktigt säker hund kan vara att du först kastar en markering åt ett helt annat håll och sedan ska få hunden att söka i området, utan att bry sig om markeringen.
Och självklart ska du växla mellan olika vilt i stället för dummies.

Fem träningstips:

Numrera dina dummies och lägg alltid ut dem i nummerordning, t.ex från vänster till höger, nära och längre ut. Då kan du i slutet av söket se vilken dummy som saknas och styra din hund till rätt del av området – dessutom så vet du var du själv ska leta om allt är kört.
Du kan styra hunden mot en viss del av området redan när du skickar ut den – beroende hur du ställer dig när du skickar; dina fötter riktade mot området, hunden bredvid dig och skicka ut först när den tittar åt rätt håll
Kolla alltid var vinden kommer ifrån. Hunden kommar att söka på olika sätt beroende på om vinden kommer bakifrån, framifrån eller från sidan!
Ett vanligt misstag när hunden börjar tröttna och kommer in tom (utan att ha hittat något) är att föraren blir stressad eller irriterad, stoppar hunden några meter ut och försöker få ut den i området igen. Låt i stället hunden komma in till dig, sätta sig vid din sida, vila och fokusera om 5-10 sekunder, samtidigt som du peppar hunden. Skicka sen ut igen.
Märker du att hunden spårar hur du har gått i sökområdet – ta en annan väg ut i söket och kasta dina dummys en bit från där du går.

På jaktprovet: Här vill domaren se spontana och direkta upptag av alla fåglar som hunden hittar, och att den sedan kommer tillbaka till dig utan att byta, eller lägga ner och lämna. Greppet ska vara bestämt så att hunden inte tappar viltet när den springer eller tar sig igenom tät terräng, samtidigt som det inte får skada viltet. Föraren får inte ge apportkommando, eller blåsa söksignal för att hunden ska ta upp viltet.

På provet berättar domaren var du får stå när du skickar hunden och hur du kan röra dig, ofta efter en tänkt linje. Utnyttja detta – rör dig längs linjen och skicka ut hunden från olika platser och i olika vinklar för att få bästa täckning. Om du kan se någon hund innan det är er tur att starta – gör det; viltet läggs på samma plats för varje hund.

Dirigeringar

På jakten: Ännu en gång har det varit en lyckad jakt. Skytten har träffat ett vilt och vet var det falllit i terrängen eller på vattnet. Din hund har inte sett det falla. Det är nu din uppgift att styra (dirigera) din hund till rätt plats och ta in viltet.

Så här går det inte till: Jag pekar och skickar sedan min hund åt rätt håll. Den har förhoppningsvis tur och hamnar i rätt område. Där börjar den använda näsan för att hitta rätt.

Så här ska det gå till: Du använder visselsignaler och handtecken för att dirigera (styra) hunden till rätt plats. Där blåser du söksignal, hunden hittar dummyn eller viltet, greppar det, och kommer direkt in till dig.

Hunden ska alltså skickas i en viss riktning (du visar denna med en utsträckt hand framför hunden när den sitter vid din sida) och den ska fortsätta i denna riktning tills du blåser. Ofta går inte hunden rakt och rätt hela vägen – om hunden börjar vika av eller är på väg att komma fel, ska du blåsa signal för att få hunden att stanna upp och ta kontakt med dig. Då kan du med rösten och med kroppen visa hunden hur den ska gå. Hunden ska ta dina kommandon och fortsätta åt det håll som du visade; annars får du blåsa signal igen och upprepa.

Du talar om för hunden vilket håll den ska – åt höger, åt vänster, eller fortsätta längre ut – genom att visa med en utsträckt arm (sträck armen rakt upp om du vill att hunden ska fortsätta ut). För att få hunden närmare dig – blås inkallning och sedan stopp när den är rätt.

Du ska helst få hunden till rätt plats med inte mer än fem-sex stopp. Blir det fler stopp och signaler kan hunden börja tappa fokus, sluta lyssna på dig, och börja leta på egen hand.

Variationer i träningen:

Det absolut viktigaste, oavsett om du precis börjat med de första linjetagen eller kommit riktigt långt i dirigeringarna, är att du alltid är fullständigt säker på var dummyn eller viltet ligger – så du styr hunden rätt och blåser söksignal vid rätt plats. Dirigeringar bygger på att hunden har 100% förtroende för att husse eller matte alltid vet var apporten ligger.
Det första steget är Linjetaget, där hunden ska skickas fram i en rak linje fram till platsen där dummyn ligger och där du blåser närsökssignal. Börja med riktigt korta avstånd efter naturliga linjer (stigar, diken, ägogränser, gränser mellan olika vegetation …). Öka så småningom avståndet. Börjar hunden vika av från rätt riktning – kalla in och gör om det hela igen lite längre fram, närmare målet.
I början låter du alltid hunden se dig gå ut med det som ska hämtas. Kasta inte ut apporten, utan släpp den bara på rätt plats. Det är inte en markering. När hunden blivit säkrare, lägg ut apporten, träna någonting annat en stund, och gå sedan tillbaka och skicka hunden (som förhoppningsvis minns platsen).
Är det på en plats där du ofta tränar, använd samma målplats. Du kan testa att lägga ut två-tre dummys i ett litet område (5 x 5 m) – för att öka chansen att hunden snabbt lyckas och hittar en dummy. Har hunden lärt sig platsen kan du prova att lägga ut dolda dummys (där hunden har sett det) eller att skicka till samma målplats från olika platser runt om i terrängen.
I Target training lägger du ett antal dummys i samma område och skickar hunden om och om igen på längre och längre avstånd. Här kan du också ändra riktning och vinkel genom att skicka från en annan plats.
Klockan är en riktig bra övning för att nöta in dina handtecken. Sätt hunden, lägg en dummy åt höger (klockan 3), en åt vänster (klockan 9) och en bortom hunden (klockan 12). Gå en bit från hunden (klockan 6), blås ”ta kontakt”-signal och visa sedan med handen vilken dummy som ska tas upp.
När hunden blivit ännu mera säker – lägg ut dolda apporter, där hunden alltså inte ser det, på nya platser. Börja med att lägga dem vid naturliga föremål, som hundar lägger märke till och gärna dras till, t.ex. vid ett ensamt träd, en jordhög, en stenbumling, eller en buske högt gräs … senare kan du lägga dem på andra, mindre iögonfallande platser.
Självklart kan man göra dirigeringar på vatten och i tollingjakten och i tollingjaktproven är det vattendririgeringar som gäller. Börja med vattendirigeringar när hunden är riktigt säker på landdirigeringar. Detta brukar vara ett av de svåraste momenten i jaktträningen – dels för att det tar längre tid att simma en rak sträcka än att springa den och hunden då får tid att fundera, tveka och bli osäker; dels för att det tar tid för hunden att ta kontakt med dig och att byta riktning där ute på vattnet. En idé är att träna i små dammar och smala vikar och vänja din hund vid att alltid simma över till andra sidan – då är det lättare att sedan blåsa stopp, ta kontakt och sedan styra den.

Fem träningstips:

Gör alltid tydliga signaler där du visar hunden med hela kroppen vart du vill att den ska gå. Gör inte tecknen framför kroppen – många gör t.ex. ut-tecknet framför sig, och då ser hunden inget. Sträck handen uppåt istället.
Skicka inte hunden på en dirigering, förrän den sitter rätt och den har nosen i rätt riktning. Dit nosen pekar, dit går hunden.
Ljusa handflator syns bättre än händer i handskar eller vantar – ta av handskarna och kavla upp ärmarna en bit.
Kolla alltid var vinden kommer ifrån innan du skickar din hund. Har du vinden från sidan, så kommer hunden oftast att falla ner i vind. Då behöver du skicka hunden mera upp mot vinden istället för rakt mot målet.
Man kan använda vita dummys på längre dolda dirigeringar för att hunden lättare ska hitta rätt när den kommit till rätt plats.

På jaktprovet: Här vill domaren se att du kan få hunden till rätt plats med så få stoppsignaler och dirigeringar som möjligt. Dessutom ska ju hunden följa dina anvisningar. Givetvis gäller även här att det ska vara spontana upptag av viltet, utan att föraren ger ”apport”-kommando, snabba inleveranser och korrekta avlämningar till dig.

Ta det lugnt, kolla hur vinden ligger och planera hur du ska få hunden rätt, innan du skickar ut den. Har du möjlighet att se någon av hundarna, som startar före dig, arbeta – gör det, viltet läggs på samma plats för varje hund och du kan se eventuella svårigheter och vindar.

AVSLUTNING

All träning handlar om att arbeta systematiskt och ta steg efter steg. Alla hundar, t.o.m. jaktchampions, har haft perioder där de stod stilla i utvecklingen eller t.o.m. tog ett steg tillbaka. När det händer, gå tillbaka till enklare övningar och bygg upp samarbetet med din hund igen.