Träna din tollare för jakten och jaktprovet

Tollaren är en arbetande hund, en jakthund, en apportör eller som det heter på engelska retriever. Alla tollare vill och mår bra av att arbeta – en tollare som inte får arbeta mår inte bra. Tollaren vill använda huvudet, lära sig nya saker och få nya utmaningar – och det är ditt ansvar som ägare att ge din hund denna stimulans genom hela livet. Det absolut bästa sättet att arbeta med sin tollare är jaktträning – både för att det ligger i tollarens natur och för att träningen hela tiden, år efter år, går att variera.

När ska jag träna min hund

Du kan (och ska) börja arbeta med din tollare, så fort den kommer hem till er som valp. Träningen för en valp ska vara lustfylld och enkel, och vid varje tillfälle behöver du inte träna mer än en minut. Enkla övningar kan vara att sitta, att vänta på ett OK, att följa efter dig, eller att komma till dig när du kallar. Allt eftersom valpen blir äldre kan du förlänga träningspassen och ta med fler övningar.

En tollare mår bäst av att tränas varje dag – men det betyder inte att du är tvungen att åka iväg till skogen eller brukshundsklubben varje dag. Lägg in ett kort träningspass när ni går kissrundan eller hemma i trädgården. Fritt följ, stanna kvar, inkallningar, bära dummies, ta kontakt innan ni går vidare … Tränar ni ”överallt” slipper du en hund, som gör på ett sätt ute i skogen och på ett annat sätt i vardagen.

Träna inte om hunden är sjuk eller om du är stressad eller irriterad. Har det varit körigt på jobbet är det bättre att hoppa över ett pass, än att det ska gå ut över relationen mellan dig och din hund.

Träningsfilosofi

Vill du träna och arbeta med din hund måste du ha en idé eller filosofi om hur du ska lära hunden att göra olika saker och att låta bli att göra andra saker. Det är inte ovanligt att hundägare förmänskligar sina hundar och pratar om att arbeta med positiv förstärkning när hunden gör rätt. Däremot har man sällan något svar på vad man ska göra när hunden gör fel.

Låt oss bara konstatera att hunden inte är en människa. Hundar (precis som de vilda vargarna) är flockdjur och för att en flock ska fungera måste det finnas en klar rangordning. Flockledaren bestämmer över flocken och det finns klara regler och riktlinjer. Alla flockmedlemmar vet sin plats och accepterar den (även om man då och då kan testa för att se om rangordningen ändrats).

När du tränar en tollare (och alla andra hundar) är det viktigaste att du har klara regler och ger hunden klara signaler – OK eller inte, grönt eller rött, plus eller minus. En hund vill ha klara besked – det är vi människor som ofta föredrar diplomati, kanskesvar, vänta och se, ironi … hunden förstår inget av detta.

Du jobbar med kärlek/beröm och korrigeringar – 95% kärlek och 5% korrigeringar – och det viktigaste av allt är att du korrigerar direkt om/närhunden gör fel och sedan ger massor av kärlek direkt så fort hunden gör rätt.

Dina träningsredskap

De redskap som du arbetar med i träningen och på jakten/provet är din kropp & din röst, visselpipan, kopplet och (på träningen) dummies eller tennisbollar.

Undvik helst godis som belöning – du skapar bara en konstgjord situation där hunden är lydig för att belönas med en godbit. Det är du och kontakten med dig, som ska vara belöningen. (Vad händer när du glömt godiset hemma – och hur mycket godis behövs för att en hund inte ska rusa efter en hare?)

Använd inte heller klicker i jaktträning – den fungerar ju bara när hunden är nära dig, och dessutom får du inte använda klicker på prov (Varför träna med något, som du sedan måste ta bort?)

Det viktigaste hjälpmedlet du har när du tränar din hund är du själv – ditt kroppsspråk, dina kommandon och framförallt ditt röstläge. Genom kroppsspråket kan du visa din hund att du har kontroll – sträck på dig – eller peppa din hund om den är osäker. När det gäller kommandon är det viktigt att du är konsekvent och använder dig av samma kommandon varje gång hunden t.ex. ska sitta kvar, komma in eller apportera något.Men det allra viktigaste är din röst – din hund kan inte svenska, den vet inte vad orden betyder, men jag kan garantera att den förstår dig om du ryter till med sänkt röst (oavsett vad du säger) och att den blir glad om du pratar med hög och småfjollig röst (oavsett vad du säger). Öva på båda delarna.
Du behöver en visselpipa – både för att hunden ska ”höra” dig på längre avstånd, och för att du ska få full uppmärksamhet när hunden är helt inne i sitt arbete. Hundar kan höra skillnader mellan olika visselpipor – alltså: köp två eller helst tre identiska pipor till din hund (då har du en likadan pipa i reserv, om den första försvinner i skogen).Det är tre visselsignaler, som du behöver lära in och som ska fungera varje gång – ”Kom till mig!” (d.v.s. en inkallning), ”Stanna upp & titta på mig” (ta kontakt; används bl.a. när du vill styra/dirigera din hund) och ”Sök där” (en signal som du ska fortsätta blåsa till hunden hittat det som skulle sökas upp).
Vi återkommer till dessa tre signaler.
Koppel. Vi behöver det när vi arbetar med vår hund, och vi tvingas använda det när vårt ledarskap inte fungerar. Ett mål med träningen måste vara att ni inte ska behöva använda koppel och att din hund, oavsett allt spännande som kan dyka upp i omgivningen, stannar kvar – att du har ett ”mentalt koppel” på din hund.Lär dig att korrigera rätt – aldrig med sträckt koppel – gör ett snabbt och bestämt ryck, så att hunden reagerar genom att bryta och titta på dig, och ge sedan direkt hunden rejält med positivt beröm – använd rösten. Upprepar hunden sitt fel, korrigera igen – nu mera bestämt. Om hunden inte bryter sitt beteende, tar du inte i tillräckligt mycket. Kom ihåg att det är hunden, som avgör hur mycket korrigering som behövs.
I all träning och på jakt/prov använder du ett retriever- eller jaktkoppel – det går snabbt att ta av eller lägga över hundens huvud. Skicka aldrig ut hunden i terrängen med ett halsband eller koppel (hunden kan fastna och skada sig).
I jaktträningen använder man sig oftast av dummies – även om det på jakt och jaktprov är änder, fåglar, kaniner och annat vilt, som ska apporteras och hämtas in. Dummies är oftast avlånga tygpåsar fyllda med t.ex. sand, granulat eller vadd. De finns i många olika storlekar och vikter. Det finns också pälsklädda varianter, dummies där man kan sätta fast en fågelvinge, och plastdummies för vattenarbeten. Köp redan från början 6-10 dummies i samma storlek. Märk gärna varje dummy med hundens namn – det blir enklare att hålla koll på vems dummy som är vems när ni tränar i grupp. Ett bra tips är också att märka alla dummies med en siffra – vi återkommer till det när vi ska prata sök.Du kan även använda dig av tennisbollar, speciellt om hunden har kommit en bit och du vill lära in noggrannare sök- och markeringsarbeten. En tennisboll väger dessutom mindre än dummyn och kan kastas längre.
En annan lösning om man vill få iväg dummyn längre ut är en apportkastare, som kan skjuta iväg en specialgjord apport över 100 m. Men vi pratar här om en investering på dryga tusenlappen.

De fem byggstenarna

Jag menar att det finns så många viktiga byggstenar, som du ska börja träna redan med din valp när du hämtar den, och som du sedan fortsätter att arbeta med under hela uppväxten med allt större krav och med mera störningar och fler frestelser.

Det är: att sitta, att komma, att följa med, att be om lov OCH att vara tyst.

SITT: Med en valp handlar det om att den ska sätta sig och att förstå ditt kommando. Enklast övar man in det vid matskålen. För äldre valpar handlar det om att sitta och stanna kvar, och för en vuxen hund att sitta och stanna kvar i alla lägen, även om husse eller matte försvinner ur sikte. Om en hund ska fungera på jakt och jaktprov, måste du kunna sätta på avstånd ute i terrängen. Den måste dessutom kunna sitta kvar i alla lägen – även om det kastas apporter, även om det skjuts, även om andra hundar skickas ut för att arbeta, och även om det går en lång stund utan att något händer.

KOM: På samma sätt stegras träningen när det gäller att komma till dig (inkallningen). Med en liten valp handlar det bara om att komma när du kallar. Med en äldre valp eller en vuxen hund handlar inkallning om att komma till dig, även om det finns massor av spännande saker runtom. På jakt och prov ska hunden komma direkt när du kallar in, oavsett om den är mitt i ett arbete (det är många hundar som får lock för öronen när de arbetar).

FÖLJ MED: När det gäller ”följet” brukar det första projektet med en nyhämtad valp att vara att lära den att ha halsband och koppel. Nästa steg blir att gå i koppel och att följa med bredvid dig. När hunden kan gå bredvid, gå fot, i koppel är det dags att prova utan koppel. Allt eftersom övar du sedan detta ”fria följ” i olika miljöer, i olika tempon, och med olika störningar – andra hundar, katter, kaniner … – och utan att du ständigt måste gå och snegla ner på hunden, eller måste påminna den om vad det är som gäller.

Mitt förslag är att du alltid lägger in några minuter i början av varje träning – fotgåendet är viktigt och det befäster dessutom ditt ledarskap. På jakt och prov ska du kunna gå obehindrat och ostört, utan att behöva ha koll på var din hund befinner sig i förhållande till dig – det finns så mycket annat att hålla koll på under en jakt. Ett bra tips är att även träna hunden på att gå bakom dig – det har du alltid nytta av vid en jakt på vilt som trycker, eller om du vill ta dig fram försiktigt till tollinggömslet.

BE OM LOV: Det här handlar helt enkelt om att hunden ska ta kontakt med dig, titta på dig, för att få ett klartecken eller ett besked vad den ska göra. Det här övar man in tidigt med den unga valpen t.ex. vid matskålen – när hunden tittar på dig, säg ett ”Varsågod”. Allt eftersom lägger man sedan in allt fler moment och övningar där hunden ska ta kontakt, innan den får lov t.ex. att gå ut genom en dörr, gå över gatan, hoppa ut ur bilen, eller hälsa på någon. Självklart använder du samma princip när du tränar – den ska ta kontakt med dig innan du skickar ut den på ett sök eller att hämta en apport eller ett vilt. (Ett tips: det kan vara en idé att öva in någon form av ljudsignal, som du använder när du vill att hunden ska titta upp och ta kontakt med dig – t.ex. ett läppsmack.)

VARA TYST: Här kommer vi ärligt talat till en av tollarens svaga punkter. Alldeles för många tollare har svårt att hålla tyst när de kommer upp i varv eller när det är dags att arbeta – de gnyr, de piper, de gnäller och de skäller. Ofta känner hundägaren kanske att det inte spelar så stor roll om en valp eller en ung hund piper när den blir ivrig.

Men, på en jakt är det oerhört enerverande med en hund som inte kan hålla tyst – tänk dig att sitta på pass några timmar med en hund som piper hela tiden – och på ett jaktprov är det lika med en nolla, underkänt. Värst av allt är att det är mycket svårt att få bort detta beteende, om det blivit en ovana.

Det finns ett enda sätt att få bukt med detta: att aldrig låta hunden bli ”belönad” för att den låter. Du måste börja arbetet med detta redan när din valp är 8 veckor: varje gång som den piper, gnäller eller skäller för att få uppmärksamhet, måste du ignorera den helt. Vänta alltid till hunden varit tyst minst en minut, innan du ger den uppmärksamhet. Här måste alla i familjen vara lika konsekventa – och ni måste göra likadant, även om ni har bråttom eller det finns publik.

Med en äldre eller vuxen hund gäller det att vara lika konsekvent varje gång som din hund börjar låta – en rejäl korrigering direkt och sedan massor av beröm när hunden tystnat. Speciellt viktigt är det att korrigera alla ljud, stora som små, som kommer när ni tränar.

En mycket viktig bit att lägga in i sin träning är passivitet. Förväntar sig hunden alltid att få arbeta stiger förväntningarna automatiskt så fort ni sätter er i bilen eller kommer ut i skogen. Åk ut någon gång då och då och gör ingenting alls. Träffa träningskompisarna, men sitt bara och titta på de andras träning …

Signaler

Inkallningen brukar vara lätt att lära in redan med en valp, men det viktigaste är att den alltid fungerar – blås inte inkallningssignal om hunden drar efter en hare, såvida du inte kan springa ifatt dem! Blås inte flera inkallningssignaler – om hunden inte lyder/lyssnar första gången, spring ut och hämta in den.

Söksignalen kan man lära in genom att först gömma t.ex. hundgodis i ett område med lite högre gräs och blåsa söksignal hela tiden hunden arbetar i området tills allt godis är borta – en annan bra övning när hunden börjat arbeta med dummies är att gömma en eller flera i högt gräs och blåsa söksignal.

Stanna & ta kontaktsignalen är utan tvekan den svåraste – helt enkelt eftersom du behöver använda den när hunden är ute och arbetar, springer, simmar eller söker. Det krävs bra ledarskap för att hunden ska avbryta det som den gör och direkt ta kontakt med dig. Samtidigt är det en signal, som börjar användas först när du kommit en bit i jaktträningen med din hund – två sätt att introducera den kan vara att blåsa den så fort som hunden själv tar kontakt med dig under t.ex. ett sökarbete; eller att blåsa signalen först och sedan skicka hunden, så fort du tränar ”Klockan” eller dirigering.

Du väljer själv vilka signaler som betyder vad – bara du är konsekvent och alltid blåser likadant.

Vad händer egentligen på jakten eller på jaktprovet

Nu kommer vi in på själva jaktträningen och vi ska gå igenom de olika momenten systematiskt. När används det i jakten? Hur ska det gå till (och hur ska det inte gå till)? Hur kan man variera och stegra träningen? Fem träningstips – och inför jaktprovet!

Träning kan delas upp i två delar – uppbyggnad och test. 90-95% av träningen bör vara uppbyggande träning (enkla markeringar, linjetag, target training). De bygger upp hunden och förstärker det den lärt sig. De svåra övningarna, testerna, gör man för att se var man står i träningen – men kom ihåg att övningar, som inte fungerar, bryter ner ditt och hundens samarbete.

Markeringar

På jakten: För tollaren och andra jakthundar är den enklaste och bästa situationen när jägaren skjuter ett vilt och hunden ser det hela – speciellt var viltet faller/landar. Hunden skickas sen ut för att hämta in det fallna viltet.

Så här går det inte till: Hur många filmer har du inte sett där en retriever springer iväg efter en kastad pinne eller boll och kommer tillbaka med den till husse? Det är inte speciellt förvånande om en del tror att en markering går till ungefär så: föraren kastar en dummy, hunden rusar efter ut i rätt område, letar upp och kommer tillbaka med dummyn.

Det låter ju inte speciellt svårt och därför börjar de flesta också jaktträningen med markeringar.

Så här ska det gå till: Hunden ska sitta tyst, stilla och okopplad. När dummyn eller viltet kastas ska den titta åt rätt håll, se/markera nerslagsplatsen, och komma ihåg detta – ända fram till dess att du ger hunden kommando att hämta det. Den ska då med god fart ta sig direkt till rätt plats, hitta föremålet, greppa det och komma direkt tillbaka till dig. Den ska hålla föremålet i munnen ända till du ger ett kommando att släppa det i din hand.

Variationer i träningen:

En landmarkering hamnar, som hörs på namnet, på land – här kan du variera dig genom att träna i olika terrängtyper (äng, tuvig terräng, högt gräs, kalhygge, sump). Förläng avstånden när hunden blir en allt säkrare markör.
Vattenmarkeringar faller på vattnet – här kan du variera dig mellan öppen vattenspegel , områden med vattenväxter och vassruggar, men framförallt med olika strandtyper – sandstrand, stränder med mycket vegetation, klipphällar. Testa situationer där hunden tvingas att hoppa i – prova också att skicka en bit från vattenbrynet.
Enkelmarkeringen är ett kastat föremål – du kan variera dig genom att låta hunden vänta en stund innan den får hämta det. Dubbelmarkeringar är två kastade föremål – både kastas innan hunden får arbeta och hunden ska alltså minnas var båda landade och komma ihåg den andra när den hämtat in den första. Börja med en markering åt varje håll och minska sedan vinkeln allteftersom. När hunden är mogen kan du även prova trippelmarkeringar.
Du behöver inte kasta själv. Be en träningskompis gå en bit bort, påkalla hundens uppmärksamhet – t.ex. genom att kvacka – och kasta. När hunden är riktigt säker kan ni prova med dold kastare (hunden ser inte kastaren, utan hör enbart kvackandet och ser dummyn i luften).
Kasta dummyn från en plats, men gå sedan fritt följ med din hund en bit bort och skicka den därifrån i stället.
Träna flera hundar tillsammans och skicka en hund i taget. De andra ska sitta kvar tysta och lugna. Så småningom kan man prova att göra Walk-Up (där hundarna går på linje okopplade, en person kastar dummies framför eller bakom linjen, och bestämmer vem som ska skicka sin hund).
Dold landning – när hunden är säker på vanliga markeringar, prova att kasta så att dummyn landar dolt bakom t.ex. en buske eller ett stengärde. Vänj också hunden vid naturliga hinder på vägen ut till markeringen genom att t.ex. kasta så att den landar på andra sidan en bäck.
Och självklart ska du växla mellan att använda olika vilt i stället för dummies.

Fem träningstips:

Markeringar är en stressande övning. Om din hund blir uppjagad – hämta dummyn själv! (Det är alltid bra att sänka hundens förväntan, genom att du då och då själv hämtar den kastade dummyn.)
Markera alltid själv dummyn – om hunden inte kommer rätt eller inte tar apporten, då vet i alla fall du var den hamnade.
Vill hunden inte plocka upp dummyn – prova att tjoa och springa åt andra hållet.
Använd inte apportkommando när hunden hittat dummyn – på prov kan du inte använda det och då är det ingen poäng att öva in det.
Kom ihåg att hunden inte har samma färgseende som vi – en röd dummy kastad framför en skogsridå är riktigt svår att se. Kasta alltid dummyn så att hunden kan se den mot den ljusa himlen eller använd vita dummies när ni tränar med dold kastare eller i skymningen.

På jaktprovet: Det finns en viktig skillnad mellan en jakt och ett jaktprov – ”Om och hur”. På jakten handlar det ”om” hunden och föraren löser en uppgift snabbt och smidigt. På jaktprovet både ”om” och ”hur” uppgiften löses.

På ett prov får du t.ex. inte hjälpa din hund genom att peka eller använda apportkommando när hunden hittat viltet. Däremot behöver inte hunden göra som på lydnadsplanen – den behöver inte gå runt bakom dig innan den lämnar av viltet.

Sök

På jakten: Jakten har varit lyckad. Skytten/skyttarna har träffat flera vilt eller fåglar, som fallit inom ett visst område. Din hund har inte sett det hela. Det är nu din och hundens uppgift att söka av hela området och ta in det vilt som fallit – dött eller skammat (skadat).

Så här går det inte till: När man tränar detta ska alltså hunden springa fram och tillbaka och leta i ett område, och den ska komma in med det den hittar. När hunden slutar söka, finns det ingenting kvar. Det låter inte speciellt svårt …

Så här ska det gå till: Hunden ska söka av hela området. Det ska ske med god fart och hunden ska använda näsan under hela arbetet. Den ska givetvis komma direkt in till dig med allt den hittar. När hunden lämnat av ett vilt ska den vänta på klartecken att fortsätta jobba.

Hunden får inte byta vilt – har den plockat upp ett vilt ska detta in, oavsett om den får doften av ett annat vilt på vägen in. Du ska kunna styra din hund, så att den arbetar av en viss del av området, och du ska kunna stoppa den, om den är på väg ut ur området. Din hund ska kunna jobba tillsammans med en eller flera hundar, utan att bråka eller enbart springa efter de andra.

Det är inte hunden, utan du, som måste avgöra när området är klart och allt vilt inplockat. På en jakt med mycket vilt är skyttarna inte alltid 100% säkra på hur mycket, som verkligen träffades och föll till marken.

Variationer i träningen:

Börja i enklare terräng som halvhögt gräs och hagmarker. Träna sedan i olika terräng- och vegetationstyper – högt gräs, tuvor, kuperat, myrmark, ljung, kalhyggen, buskage, ris …
I söket arbetar hunden nästan enbart med näsan. Samma område är en helt annan träningsmiljö när det är snustorrt eller precis efter ett regn – torrt = mindre doft – och när det är vindstilla eller blåser styv kuling.
Träna även sök på vatten – framförallt i områden med flytväxter och näckrosor eller in i vassruggar.
Ett sökområde kan givetvis bestå både av land och vatten – jagar du sjöfågel eller tollar änder kan ju fåglarna som skjuts falla både på land och ute i vattnet. Öva detta med din hund.
Lägg ett sök i ett område med ett naturligt hinder t.ex. ett stengärde, en bäck eller ett dike. Lägg några av dina dummies bortom hindret. Lär din hund att ta för sig i terrängen och gå längre ut.
När hunden blir säkrare på söket, öva på större områden, men med samma eller t.o.m. färre antal dummies.
Med en riktigt säker hund kan du t.o.m. täcka över dummyn med gräs eller gömma undan den – så att den verkligen måste jobba med näsan. (Ett skammat vilt tar ju ofta skydd.)
En annan svårighet för en riktigt säker hund kan vara att du först kastar en markering åt ett helt annat håll och sedan ska få hunden att söka i området, utan att bry sig om markeringen.
Och självklart ska du växla mellan olika vilt i stället för dummies.

Fem träningstips:

Numrera dina dummies och lägg alltid ut dem i nummerordning, t.ex från vänster till höger, nära och längre ut. Då kan du i slutet av söket se vilken dummy som saknas och styra din hund till rätt del av området – dessutom så vet du var du själv ska leta om allt är kört.
Du kan styra hunden mot en viss del av området redan när du skickar ut den – ställ dig i denna riktning, sätt hunden bredvid dig och skicka ut först när den tittar åt rätt håll
Kolla alltid var vinden kommer ifrån. Har du vind från sidan kommer hunden att vika av med vinden!
Ett vanligt misstag när hunden börjar tröttna och kommer in tom (utan att ha hittat något) är att stoppa den några meter ut och tvinga den ut i området igen. Låt i stället hunden komma in till dig – sätt den vid din sida, låt den vila 10-15 sekunder, samtidigt som du peppar den. Skicka sen ut igen.
Märker du att hunden spårar var du gått i sökområdet – gå en omväg ut och kasta in dina dummies i området.

På jaktprovet: Här vill domaren se spontana upp-plock av allt vilt som hunden hittar – and, mås, svartfågel, duva, kanin o.s.v. Hunden ska inte tveka vid viltet. Föraren får inte ge apportkommando, eller blåsa söksignal när hunden är i närheten av ett vilt.

På provet berättar domaren alltid var du får lova att röra dig; oftast efter en tänkt linje. Utnyttja detta – rör dig längs linjen och skicka ut hunden från olika platser och i olika vinklar för att få bästa täckning. Om du kan se någon hund innan det är er tur att starta – gör det; viltet läggs på samma plats för varje hund.

Dirigeringar

På jakten: Ännu en gång har det varit en lyckad jakt. Skytten har träffat ett vilt och vet var det falllit. Din hund har inte sett det hela. Det är nu din uppgift att styra (dirigera) din hund till rätt plats och ta in det vilt som fallit.

Så här går det inte till: Jag pekar och skickar sedan min hund åt rätt håll. Där använder den näsan för att hitta rätt.

Så här ska det gå till: Du använder visselsignaler och handtecken för att dirigera (styra) hunden till rätt plats. Där blåser du söksignal, hunden hittar dummyn eller viltet, greppar det och kommer direkt in till dig.

Hunden ska alltså skickas i en viss riktning (du visar denna med en utsträckt hand framför hunden när den sitter vid din sida) och den ska fortsätta i denna riktning tills du blåser. Oftast går inte hunden rätt hela vägen – så snart hunden börjar vika av eller är på väg att komma fel, ska du blåsa stopp-signal. Hunden ska då direkt stanna och ta kontakt med dig – du ska med kroppen visa hunden hur den ska gå. Hunden ska fortsätta så som du anvisat, annars får du blåsa stopp-signal igen.

Du talar om för hunden vilket håll den ska – åt höger, åt vänster, eller fortsätta längre ut – genom att visa med en utsträckt arm (sträck armen rakt upp om du vill att hunden ska fortsätta ut). För att få hunden närmare dig – blås inkallning och sedan stopp när den är rätt.

Du ska få hunden till rätt plats med högst fyra-fem signaler. Blir det fler signaler börjar hunden tappa förtroende för dig och börjar leta själv – har du inte kommit rätt, kalla in, gå lite närmare och gör om (eller hämta in dummyn själv).

Variationer i träningen:

Det absolut viktigaste när du tränar dirigeringar är att du alltid är fullständigt säker på var dummyn eller viltet ligger – då styr du hunden rätt och blåser söksignal i rätt område. Dirigeringar bygger på att hunden har 100% förtroende för att husse eller matte alltid vet var det ligger.
I början låter du alltid hunden se dig gå ut med det som ska hämtas. Släng inte ut det, utan släpp det bara på rätt plats. (När hunden har blivit riktigt säker – ska du inte låta den se vart du går.)
Lägg gärna ut två-tre dummies i ett litet område (5 x 5 m) – då ökar du chansen att hunden hittar rätt.
Det första steget är Linjetag, där hunden alltså ska gå rakt fram till du blåser söksignal. Börja med riktigt korta avstånd efter naturliga linjer (stigar, diken, bäckar, ägor, gränser mellan olika vegetation …) Öka så småningom avståndet. Börjar hunden vika av – kalla in och gör om det igen längre fram, närmare målet.
I Target training lägger du ett antal dummies i samma område och skickar hunden om och om igen på allt längre avstånd. Hunden ska springa direkt och rakt dit och tillbaka. Detta är också en bra övning där flera hundar kan turas om att hämta dummies.
Klockan är en riktig bra övning för att nöta in dina handtecken. Sätt hunden, lägg en dummy åt höger, en åt vänster och en bortom hunden. Gå en bit från den, blås ”stopp”-signal och visa med handen vilken dummy som ska tas upp.
Nästa steg kan vara att kombinera: in-stopp-åt höger, ut-stopp-åt vänster.
När hunden blivit säker på vad det är ni tränar – lägg ut det, utan att hunden ser var du gör det. Utnyttja naturliga föremål, som hundar lägger märke till och gärna dras till – lägg ut vid ett ensamt träd, en jordhög, en stenbumling, ett knippe högt gräs …
Självklart kan man göra dirigeringar på vatten (när hunden är 110% säker på landdirigeringar). Detta brukar vara ett av de svåraste momenten i jaktträningen – dels för att många hundar inte gärna simmar rakt någon längre sträcka, dels för att det tar tid för hunden att ta kontakt och byta riktning där ute på vattnet. En idé är att träna i små dammar och vikar och vänja din hund vid att alltid simma över till andra sidan – då är det lättare att blåsa stopp och styra den.

Fem träningstips:

Gör alltid tydliga signaler där du visar hunden med hela kroppen vart du vill att den ska gå. Gör inte tecknen framför kroppen – många gör t.ex. ut-tecknet framför sig. Det är valfritt om du dessutom vill säga ”Ut”, ”Höger” eller ”Vänster”.
Ta av vantar eller handskar – ljusa handflator syns mycket bättre.
Kolla alltid var vinden kommer ifrån. Har du vind från sidan kommer hunden att vika av med vinden.
Skicka hellre hunden en liten bit för långt ut – många hundar går gärna några steg mot dig när du har blåst stopp eller dirigerar den.
Gå ner på huk och använd hela armen när du ska skicka ut hunden. Vänta till den tittar åt rätt håll.

På jaktprovet: Här vill domaren se att du kan få hunden till rätt plats med så få stoppsignaler och dirigeringar som möjligt. Dessutom ska ju hunden följa dina anvisningar. Givetvis gäller även här att det ska vara spontana upptag av viltet, utan att föraren ger ”apport”-kommando, och korrekta avlämningar till dig.

Ta det lugnt, kolla hur vinden ligger och planera hur du ska få hunden rätt, innan du skickar ut den. Har du möjlighet att se någon av hundarna, som startar före dig, arbeta – gör det, viltet läggs på samma plats för varje hund och du kan se eventuella svårigheter.

AVSLUTNING

All träning handlar om att arbeta systematiskt och ta steg efter steg. Alla hundar, t.o.m. jaktchampions, har haft perioder där de stod stilla i utvecklingen eller t.o.m. tog ett steg tillbaka. När det händer, gå tillbaka till enklare övningar och bygg upp samarbetet med din hund igen.

Två tips för dig som vill läsa är Jeppe Stridhs böcker om ledarskap (”Flockledare på två ben” eller ”Lathund för flockledare på två ben” – www.jeppe.org) och Lena Bratsbergs-Karlsson och Memea Mohlins bok ”Retrievern som apportör” (ICA Bokförlag)

Tack till Lars Finne, Anette Berggren och Lena Haraldsson för tips och kommentarer